Överdramatisering ligger i blodet

Är jag dum? Den frågan dyker ständigt upp i mitt huvud. "Hur kan jag vara så dum som tror på detta" Rädslan är att vi träffas igen efter sommaren och jag direkt ser på honom vilken väg han valt att gå. Försöker tänka mig hur jag skulle reagera. Vad jag skulle säga. Skulle jag gråta? Eller skulle alla tårar redan fallit? Det var tre månaders mellanrum mellan mig och hans tidigare tjej. Jag ger honom nu fyra månader och jag är rädd att det är för lite för honom. Om han inte klarade upp allt innan på tre månader, hur fan kan det då sluta om fyra? Åt helvete för oss så som jag ser det. Vill så hoppas och vill så tro. Men det känns som att jag gör mig bara till åtlöje för mig, för mina vänner...för hela min omgivning. Om vår kärlek inte klarade av denna barriär. Vad är det som säger att vi klarar av denna? Minns våra första dagar. För det var bara några dagar som vi hade chansen att träffas innan sommaren skulle splittra våra famnar. 63 dagar tror jag det var (eller 64) som det tog innan vi sågs igen. Vi kände inte igen varandra haha. Men vi var ju kära och vår kärlek växte och växte. Vi var några dagar hos mig sedan kom hans föräldrar ner till Göteborg och hämtade oss för att åka upp till deras sommarstuga i Rödån. Så vackert. Och så romantiskt. Tyvärr kunde jag bara stanna i ett dygn men det var riktigt trevligt. Och hans familj och släkt är ju helt underbara. Om ändå min släkt vore normal och kunde umgås med varandra haha. Så ifrån varandra har vi varit innan. Dock ej som singlar och utan kontakt. Saknar honom riktigt mycket. Jag som tyckte vi klickade så bra. Vet att vi gjorde det för det är inte bara jag som har känslorna kvar. Tyvärr var hans andra känslor starkare än våra. Jag kan inte ge mer än mitt allt på att dessa månader ska få honom att komma på andra tankar. Att de kommer få honom att inse att det vi har är starkare och värt att satsa på. Saknar hans fina armar. Saknar att föra min hand längs hans kind och dra mina fingrar genom hans hår. Kan se ett foto på honom och riktigt känna hur jag rör vid honom. Önskar dock att det var mer än bara en bild. En del av mig har försvunnit. Känner mig så tom. Har dock underbara vänner som stöttar mig (även om vissa aldrig skulle kunna tänka sig att ta den väg jag valt). Har insett nu att det inte är en så lätt väg detta. Men jag kan inte ge upp något som känns så bra. Förhoppningsvis kommer denna tanke också slå Emil under lovet. Varje dag går jag omkring med dagdrömmen om att jag får ett samtal eller sms där han säger/skriver att väntar utanför mitt och att han är min om jag vill ha honom. Men Emil är inte sådan så den drömmen försvinner snabbt för att komma tillbaka några timmar senare igen. Och så går det. Kan vara att jag tänker på att det inträffar under dessa dagar innan sommaren, eller då han har skaffat motorcykelkörkort och åker Sverige runt för att träffa vänner och bekanta och tigga lite mat och sällskap. Men som sagt försvinner den tanken snabbt igen. Ser på hans senaste meddelande så fort som hoppet mitt verkar tyna bort. Och hoppet kommer tillbaka igen tillsammans med ett leende när jag ser att han vill detsamma som jag. Det får mig att somna om nätterna. Försöker visa mig stark men då jag är mammas flicka är jag en dramatjej med överdramatisering i blodet. Jag vill inte påverka hans beslut mer än att han vet att jag älskar honom. Jag vill att han ska komma tillbaka för att han vill. För att han är redo. Och för att han tror på oss. För skulle jag lägga mig i mer så skulle jag lägga skulden på mig ifall han kommer med beslutet jag farar för. Blir en tidigt kväll. För mycket ledsna tankar i huvudet. Somnar nog till en film. Så det känns som att jag inte är ensam i rummet. Varför är du tvungen att ha sådana tankar? Min bror hade liknande och han gick ut och "utforskade" världen. Det slutade med att han ångrade sig sjukt mycket men försent för hon var redan upptagen. Säg att det inte blir så för oss. Är så rädd att gå denna väg. Men samtidigt vet jag att du går på vägen bredvid. Älskar dig Emil. Godnatt.