Kan detta sluta som en Hollywood-film?

Jag såg en bioannons i tidningen som sa att "Älska mig igen" går på filmstaden. Tänkte att eftersom det är min djupaste tanke just nu så varför inte. Så jag gick dit, satt mig i min betalda stol och började titta. Kan inte säga att jag kommer ihåg hela filmen för jag tänkte på dig under minst halva. Jag grät på de ställena tårar skulle falla. Men inte av filmen. Utan för oss. Jag ville bara springa ifrån filmen, men som den person jag är så vill jag inte missa en film jag påbörjat. Då skulle man bara fundera på hur det gick i slutet. Blev det ett lyckligt slut? Eller valde de att gå skilda vägar? De fick varandra till slut. Hon kom dock inte ihåg hur deras förhållande innan sett ut, men de hittade tillbaka till varandra i alla fall. Men detta är Hollywood. Där drömmar blir till verklighet. Detta är verkligheten, och jag har inte fått känna av något sådant. Kommer jag få göra det? Känns som situationen jag är i kunde just vara en film. Men är den av hollywood-stuket med ett lyckligt slut. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Ett år...jag sa till mig själv att jag inte skulle hitta någon här uppe. Och sen kom du. Min Emil och fångade mitt hjärta. Varför var du tvungen att göra det? Varför kunde du inte känt av redan då att du behövde tid för dig själv? När paret i filmen skulle på sin andra första dejt så kom de hem och kysste varandra passionerat. Och tårarna bara föll för jag vet inte om jag någonsin får kyssa dig igen. Om jag ändå var den tjejen som gick och festade loss, drack bort mina sorger och hade sex med allt och alla. Men att dränka sorgerna i sprit är inget för mig. Och one-night-stands är det tråkigaste jag vet för man vet ändå att man är ensam efter några timmar igen. Istället röker jag bort alla mina tankar. Dock inte alla, för annars skulle jag inte sitta här och skriva. Fan, jag som var så stark innan. Nu känns det som att skeppet har sjunkit. Om natten drömmer jag om en Emil som är elak och kall. Under dagarna drömmer jag om en Emil som står och väntar på mig någonstans med en bunt rosor i sin famn. Men ingen av dem är Emil. Och jag har försökt ge signaler om var jag är, för att hoppas om att jag ser honom vänta på mig utanför min dörr, utanför biografen, utanför skolan. Men jag ser ingen Emil. Och tårarna samlas i halsen varje gång. Tänk om inte sommaren räcker? Tänk om jag får ett meddelande där det står "Vänta inte längre på mig" eller "Vi behöver prata". Kan inte andas. Kan inte andas när jag vet att du inte är min längre. Jag har förlorat dig. Måste ut med katten som håller på och skriker över att få gå ut. Sen vill jag bara gå och lägga mig. Varför vara vaken om kvällarna när jag ändå spenderar dem själv. Ser ingen mening med det.