Blundade för det uppenbara

Hon var alltid där.
Aldrig fysiskt men hon var alltid där.
Ringde ofta på kvällen och han klickade slltid bort samtalet.
man ställde frågan varför hon ringde så ofta. Inte för att det störde mig så mycket men man vill ju veta. Det som mest störde mig var hans svar. "Jag vet inte", "Bara prata".
När jag frågade varför han inte svarar när jag är i närheten sa han att det kändes konstigt att prata med henne när jag är med. ...va?

Jag vet att detta låter helt sjukt av mig att tänka så, men under hela vårt förhållande kände jag mig inte speciell. En tjej vill att killen ska få en att känna en speciell. Men jag var aldrig nummer ett för honom. Kändes som om jag bara var en "fling". Och det var jag. Vi talade mycket om hans ex-flickvänner och jag visste att jag skulle hamna på den listan. Inget tal om saken. Men jag blundade. Blundade för det uppenbara.

Men nu mår jag bra.
Mina dåliga mornar är borta märkte jag idag. Kanske för att min sömn just nu är begränsad.
Haha, blev faktiskt rädd för mig själv idag. Var så trött. Ville bara hem,men jag hade en föreläsning kvar. Det går nog bra, tänkte jag.
Sitter på främre raden och ska skriva ner det som är skrivet på tavlan. Håller på och skriver, samtidigt som jag känner att ögonen sluts. Helt plötsligt "vaknar" jag upp och kollar ner på pappret. Jag skulle ha skrivit två korta meningar. Men det jag såg på pappret var inte ens ord. Jag hade fört pennan upp och ner på pappret. Förstod ingenting. Rasten kom och jag nästan sprang ut för att ta frisk luft. Det var det kusligaste jag vari med om. Och jag vill inte vara med om det igen.
Nu ska jag sova in några timmar innan morgondagens lektioner tar start.
Godnatt

Dörren till verkligheten har öppnats

Jag fick sova inatt, vilket jag uppskattade. Men vaknade halv sex och har varit vaken sen dess. Skoj? Jo, känns som jag rökt hasch. Jag skrattar för ingenting, även när min katt Kaede river sönder mina armar så kan jag inte sluta skratta.

Ska till min första RIKTIGA föreläsning imorgon bitti. Vi hade en föreläsning om kemi förra veckan, trodde vi. Men det visade sig vara en "fusk"-föreläsning, som bara skulle var på skoj. Och det var tur det för där satt vi alla med tallriksögon och frågetecken runt oss. "...vad är de han patar om? Ska vi kunna detta?" Trodde att Linköping skulle bli min död när jag såg ekvationerna han skrev upp på tavlan. Pustade verkligen ut efter denna nyhet.

Imorgon ska jag på utbildning på ett försäljningsföretag. Måste jobba för att kunna köpa de saker man vill ha :)
Önska mig lycka till!

Sen är jag nervös.
Ska träffa en kille första lördagen i september när jag kommer hem på besök.
Varför ska de alltid vara lika pirrigt? Och det som går runt i huvudet är vad för slags kläder man ska ha med sig. Aaaaah, denna panik.
Kan någon hoppa på mitt huvud...Kaede...kom hit ;)

I brist på annat

Sååå trött...

Livets öppna dörrar

Trion var samlad här i Linköping från torsdag till idag, lördag.
Första dan blev riktigt crazy. Gjorde saker vi aldrig gjort förut. Och inte trott att vi skulle göra heller. Har inte skrattat så mycket på länge. Fick så ont i magen efteråt. Men det var bara positivt.

Man måste göra lite crazy shit ibland. Annars kommer man ångra allt man inte gjorde sen när allt är försent. Vill inte ångra något jag gjort i mitt liv. Men hellre att ångra något man gjort än att tänka tillbaka och ångra att man inte gjorde något.
Som idag, när jag och grabbarna satt och njöt ute i solen med var sin glass i handen. Helt plötsligt dyker det upp en kille med kaninöron och fluga hållandes en kartongbit där det står att man kan skänka 5 kronor för en dans eller sång. 10 kronor för båda. Först fnittrade vi lite men sen tänkte jag, varför inte? Och tro mig, det var värt varenda krona. Han skulle försöka få in pengar till sin smekmånad. Jag önskade honom lycka till och gav honom de 10 kronorna.

Tiden kommer aldrig tillbaka. Så ta tag i saker och gör de saker ni vill göra. Hoppa från en bro, skrik ute på gatan om du känner för at skrika och gör de sakerna du vill göra. De sakerna som gör dig glad och vid liv. För vad har vi att tänka tillbaka på sedan när vi har mer rynkor än hår. Gör det du vill här i livet. Låt inte någon annan pusha dig till att göra saker. Gör det i din takt, men se till att få det gjort.
Jag lovar dig, du kommer inte att ångra dig.
Lev livet. Låt inte livet leva för dig.

Kvällens långa timmar

Jag äter kanelknäckebröd. För det är det jag har hemma. Jag tar en och en till och en till, tills min gom säger ifrån. Väntar lite och tar en runda till.
Jag tröstäter.
Och kedjeröker.
Och svettas.
Varför?
Jag saknar honom. Jag saknar honom så mycket. Vill höra hans röst. Vill sträcka mig och ta hans hand och smeka den. Låta mina fingrar röra vid hans handled och fortsätta ut mot hans fingertoppar.
Jag vill dra mina fingrar genom hans hår och låta mina läppar lätt nudda hans hals och andas in hans lukt.
Så fort jag känner saknaden, tänder jag en cigarett och andas in. Ut och in igen. Varför? För det får mig att känna mig närmare honom. Fånigt? Ja. Sluta? Nej.

Det är svårt att släppa taget om någon man trivdes så bra med. Vi pratade varje dag om allt. Vid flera tillfällen har jag tagit upp telefonen för att slå en pling för att berätta om allt som pågår. Men varje gång kommer jag på att "..nej, det går ju inte".
Saknar hans sällskap. Saknar hans famn som pulserade ut så mycket känslor mot en. Men den har varit borta nu ett bra tag.

Har så mycket att göra här uppe i Linköping. Har inte tid att tänka om dagarna. Men på kvällarna har jag inget att göra och då kommer allt tillbaka.
Sen är jag så dum och ser på ps. I love you, så jag får ta och skylla mig själv.
Gör allt som man inte ska göra. Lyssnar på kärlekslåtar, ser på kärleksfilmer. Lyssnar just nu på vad jag tror är Avril Lavignes make som sjunger en sång till henne. Då tänker jag tillbaka där han sitter i sin morgonrock, på min säng, med gitarren i sin famn och sjunger det som kommer upp i hans huvud. Det var gulligt.

Men livet går vidare och det jag skriver kanske låter hemskt men jag mår faktiskt bra. Så fort jag kom upp till Linköping blev allt mycket lättare. Här har jag händerna fulla och mina tankar dyker inte upp lika ofta. Men dem finns där. Och min största önskan är att jag vaknar på natten av en knackning på dörren och när jag öppnar så står han där. Men det är nog det alla dumpade drömmer om. En romantisk återförening. Men orkade han aldrig åka hem till mig så orkar han definitivt inte åka hit. Men jag vet att skulle jag fått en chans att återvända tillbaks till då allt började, så skulle jag inte förändrat något. Eller, jo. Jag skulle gått upp till hans rum då min lillebror sov över hos oss på rösebergsgatan och gett honom sitt gosedjur, så den inte skulle bli uppäten av aliens ;)

Skogens mörka väggar

Min första dag i Linköping, som jag såg framför mig skulle bli en skön och avslappnad dag med spa och manikyr, slutade upp med att bli den värsta dagen hittills. Har aldrig varit så rädd och ensam tidigare.
Det var bestämt att jag så fort jag kommit hem skulle ta en titt på min underbara katt, som jag nu köpt. Frågade efter tåg eller buss dit upp men informationen jag fick var att det inte gick någon. Katten bor ute i ett torp. Och eftersom min cykel behöver service så tyckte jag att det var en bra idé att ta en promenad. Lång men uppfriskande.
Jag hade en karta som jag printat ut där hemma innan som back-up. Tur tänkte jag.

Men nej. Det fanns ingen tur med mig på hela resan. Det regna dock inte så, lite tur hade jag allt. Men tro mig, det kändes inte alls.

Ska ta detta i korta, väldigt korta drag.
Jo. Jag började gå, promenera upp till gamla Linköping, kartan sa att jag skulle följa en specifik väg hela vägen. Jag gör det och finner massa roliga ställen som ett skyttecenter, science park, flygvapens muséum och mycket mer. Kommer till Ica, jag köper två flaskor vatten, jag vandrar vidare. Kommer in i ett villa område, tänker "Var fan e ja?" och tittar på kartan. Ser inte var jag är. Frågar en kille och sin mamma var jag kan gå. De frågar om jag är rädd för kossor. "...öh, neeej?". Det visar sig att jag ska gå igenom en kohage. Så jag går igenom kohagen. Korna vilar i skuggan. Sicken tur. Hoppar över grinden inser att vägen hon sa att jag skulle ta är en 70-väg. "...får man gå vid sidan av en väg?" Jag går en annan väg, inser att den vägen inte var bra, går tillbaka och stirrar på vägen. Helt plötsligt kommer en kille joggandes på höger av vägen. Och sen kom några cyklister och cyklar på samma sida. "...jaha...", tänkte jag och började gå.
Går ett bra tag hamnar bland massa torp och olika typer av sädesslag. Wow! Fjärilar överallt. Så vackert. Tiden går. Efter många försök att försöka vända kartan tog jag kartan, knyckla ihop den o la den i min påse. Dö!!!
Tiden går ännu mer. det jag såg som långt borta från mig var nu ca tio meter från mig. "...?"
Frågade folk på vägen. Ingen vet vägen. En gång tog jag upp kartan och fråga var jag var. Jag ville bara gräva ner mig någonstanns. Vi kunde inte hitta oss på kartan. Jag hade gått ut från safe-zone. Men jag verkar inte ha någon safe-zone eftersom jag inte kan läsa kartor. hehe!

Okej, back to the story. Tiden gick, jag beslöt mig för att ringa Lotta. Hon ger mig en vägbeskrivning, min mobil dör, jag vandrar enligt Lottas hjälp. Ser att det är 16 km hem till mig. jag ger upp sökandet, insåg att jag gått runt all skit, det känns som jag går på påsar fyllda med vatten och som är redo att explodera. Jag vandrar hemåt.
Efter ett bra tag (jag talar om timmar av smärta) kom jag fram till kohagen, kände en lycka svår att beskriva, samt att jag var toanödig. Men det kunde jag inte tänka på så lägne förränn jag ser att korna står på hagen jag ska gena genom. "...okej, Emelie. Lugn o sansad. Lugn o sansad."
Jag går, de tittar, jag letar efter någon kossa med horn, de tittar, jag tittar bakåt, de står PRECIS bakom mig. Aaaaah! Kan inte springa, sket i fötterna utan det var bara tanken som gick i mitt huvud hur någon kossa skulle komma springande mot mig och stånga mig. Fel djur som ska stångas men ändå. I huvudet sker allt.
Kommer därifrån, börjar bli mörkt, kommer ut från vila området, "...var e ja?", får panik. Under tre timmar irrar jag runt. Hittar en väg, går vilse, hittar, går vilse, tar en väg, går tillbaka i förtvivlan, det är mörkt, får ännu mer panik. Går i tunnlar, i nästan varje tunnel står ett gäng ungdomar. Har alla mina pengar och allt i min väska jag bär. Men dem såg alla lika snälla ut, så jag var inte så orolig. Men däremot när jag kom till skogarna och alla slingriga vägar som under dagsljus ser helt harmlösa ut. Då höll jag på att förlora mitt förstånd. Skyltar som visar centrum. Toppen, ska bara igenom denna stigen, och denna, och denna, och...eller..jag kanske har gått fel, går tillbaka igen, hade gått fel. Under denna strid med mitt inre och vad jag tror lurar bland skogens dolda väggar, fick jag panik. Börjar darra, gråta, stirra, ville inte blunda, tänkte på morden, på att aldrig få använda min nyckel mer. För många av stigarna hade inte många lampor så jag gick praktiskt i mörker. Var så rädd. Men till slut hittade jag Donkan och såg vad klockan var. Såg en busshållplats och såg att det går en sista buss. Jag var så lättad. Alla andra bussar missade jag och eftersom de går en i halvtimman gick jag alltid vidare varje gång.
Bussen kom, min mobil var död, betalning?, jag slapp. Öppnade dörren till min lägenhet, och det första jag gjorde var...ATT GÅ PÅ TOALETTEN!! Sen la jag mig i sängen och såg på mina fötter. "...oj,oj..."

Jag har lärt mig en hel del efter denna resa:

1. Låt inte någon ge dig ansvaret att läsa en karta (om de inte vill ha sitt livs resa).

2.Gå inte en "jorden-runt-resa" med ballerinaskor (inte ens för pengar)

3. ha en ladda mobil till hands (om du verkligen vill bli nådd)

4. Gå aldrig in i en kohage! (om det inte är på vintern)

Vägen hem

Åker snart. Till mitt nya liv. Till nya bekantskaper och nya äventyr.
Tänker tillbaka på min tid i Göteborg. Har bott här i hela mitt liv. Har alla mina minnen härifrån. Men Göteborg var aldrig mitt hem. Kände mig aldrig hemma här. Vägen kändes tråkig och grå. Men genom denna väg hittade jag en annan. En annan väg som lockade. Den var slingrig och full av tropiska blommor i de allra klaraste färgerna. Och träd lika höga som höghus med sin krona högt upp i skyn, full av liv och kvitter. Jag såg min chans. Och jag tog den. Går på den nu. Och vägen blir bara vackrare och vackrare ju längre jag går.

Ett saknat leende

Sade farväl till utelivet i Göteborg.
Det var en spännande kväll. En spännande dag, för att vara korrekt.
Har varit kriminell och haft en lång, men trevlig kväll tillsammans med mina vänner.
Hamna till slut på andra långgatan. Vi gick in på en pub och kolla oss runt. Trevlig pub. Smutsig, men trevlig.
Bartendern var så snäll och helt underbar. Bjöd oss på nötter, dricka och cigaretter. Baren stängde, men vi fick vara kvar för honom och ta ett bloss. Bussen kunde dock inte vänta på oss, så vi var tvugna att gå. Synd, för han var så go att prata med. Och snygg också. Jag säger bara..wow!
Sen innan vi gick fick vi reda på att han var ägaren. Haha, det var som tusan!

Nu är jag hemma och den galna dagen känns som en dröm. Nu börjar de vanliga tankarna dyka upp igen.
Det är så typiskt. Så fort man är själv så dyker allt upp som man inte haft en tanke på under kvällens gång. Förstår lite varför folk dricker. Men någon gång måste man se saken i vitögat och gå vidare.
Men jag kan inte gå vidare förrän jag kommer till Linköping. Det enda jag tänker på är han och att jag bor några bussbyten från honom. Har haft denna tanke i tre månader nu och jag har under denna tid tvingat mig själv att inte åka. Han har ett annat liv nu. Han ville inte ha ett liv tillsammans med mig. Jag måste acceptera det. Och det gör jag. Men jag saknar hans närvaro och våra samtal. Saknar hans gulliga brytning och hans leende. Just hans leende saknar jag. Har inte sett honom lycklig på ett tag. Och det plågar mig. Vill honom det allra bästa. Men jag har inte sett honom ge ett riktigt glatt leende och jag önskar att det finns något jag kan göra. Men jag vet inte vad jag kan göra. I och för sig kan jag inte göra något för vi kommer inte ses mer. Det enda jag kan göra är att be till Phenuria att han kommer klara sig här i livet. Han har en stark vilja. Men den viljan kan inte hjälpa hans inre.
Under vårt förhållande sa han ofta till mig att jag inte hade ett liv och att den vägen jag gick var fel. Men om jag inte fick säga vad som var fel och vad som var rätt, hur kan han då döma?
Han ville ändra på andras tankesätt, kunde inte godta att det ibland fanns olika åsikter om en sak. Han var väldigt noga med att säga att man inte kan, när man kan men inte vill. För man kan alltid.
Han var noga med att man inte fick säga "du får inte", när du får göra saker men du får stå för konsekvenserna.
Han sa sig själv vara noggrann med dessa ting. Men egentligen är han som alla andra. Han var fånge i dessa ord man inte fick använda, även om han sa sig stå för det motsatta. Tror att han insåg detta redan från första början. Men han vill inte medge det. Tror inte han hittat sig själv. Han sa att jag aldrig varit nöjd med mitt liv. Men egentligen är det han som aldrig varit nöjd med sitt. Jag är nöjd med mitt. Jag har gjort saker som jag aldrig trott att jag skulle göra och saker som jag ville göra och gjorde. Men han vill så mycket och det pressar ner honom.Speciellt när han vill att allt ska gå så fort. Sakta ner och ta en sak i taget. Jäkta inte. Du lägger en press på dig och på andra i närheten.
Jag älskar dig, Jurgis. Det vet du. Så fort jag ser dig vill jag gå fram och lägga mig i din famn och kyssa dig. Men du måste ta en paus från allt runt omkring fdig ör en stund och hela (läka) ditt inre. Annars kommer den yttre världen att falla sönder och du märker det inte förrän du faller med den och allt är försent.

Du vet vad jag tycker om att fly från livet. Men jag säger så här. Vill du bara vara och ha ro och frid så är du välkommen till Linköping för ett besök.
Finns alltid här för mina nära och kära.
Vill att alla ska må bra och ha hälsan i behåll.