Kämpar du så kämpar jag

Idag, en vecka efter uppbrottet, har jag lyckats äta en hel måltid, samt att jag ätit ett litet mellanmål. Är glad att det går framåt. Dock saknar jag honom enormt mycket. Jag har gett honom min sommar och jag hoppas verkligen att det ska räcka för hans, min och vår skull. Jag älskar honom över allt annat. Och jag vill så gärna säga det till honom, men det skulle bara förstöra allt. Men jag hoppas han vet det. Tror jag varit väldigt givmild med att visa mina känslor för honom då vi var tillsammans. Och jag hoppas jag får vara det igen <3 Emil, jag älskar dig. Du får mig att le. Du får mig att känna mig vacker. Och framförallt får du mig att känna mig säker i mig. Du är allt för mig. Ditt leende förgyller ens dag. Och dina ögon är det första man vill se på morgonen. Kämpar du så kämpar jag. Så hoppas jag att våra famnar möts igen. Och det snart. För jag saknar dig. Jag älskar dig. Och jag vill dela mitt liv med dig. Kärlek.

Jag ger dig min sommar

Igår var en dag full med alla slags känslor. Tårar fanns inte under dagen. Självklart kom de två timmar innan man skulle jobba. Men de försvann tur nog innan jag vandrade ner. Igår jobbade jag från 24 till 04. det flöt på bra i början, men sedan kom han. En kopia av Emil fast brunhårig. Jag bara gapade. Vad fan ska detta betyda? Vad är det för ett jävla skit någon där uppe håller på med? Jag blev svag i benen, varm, en aning kåt, och helt helt chockad. Fy fan. Och inte nog med det. Tio över tre kom nästa chock. Jag blev snurrig, skakig och jag hörde bara hur mitt hjärta pumpade asfort. Under 50 minuter fick jag genomgå detta. Kunde ju inte sluta jobba när jag bara hade mindre än en timme kvar. Plus att kön sträckte sig till ytterdörrarna. När klockan blev tio över fyra kom jag ut från jobbet och hela jag darrade och tårarna bara rann. Jag insåg då att min kropp gav mig ett tecken på att jag inte kan vänta på honom för alltid. Det skulle knäcka mig. Så istället för att gå hem tog jag en promenad och skrev ett långt sms till honom. Kort men gott kan man säga att jag skrev: "Jag ger dig min sommar. Mer klarar inte mitt hjärta av". Efter det drog jag hem och halvsov tre timmar. Ska snart jobba och jag har försökt sova ett tag nu men det har inte gått. Jag skakar, svettas och har kramp i magen. Jag gick därför upp för att laga mat innan jobbet då jag insåg att jag inte ätit ngt idag....börjar fundera på nu om jag åt igår... Fan. För er som läser detta så var inte oroliga. Jag kommer bli bra igen. Men för mig är det viktigt att skriva ner allt så jag kan kolla tillbaka och se hur jag tänkte då och hur man skulle kunnat göra annorlunda om nästa tillfälle dyker upp. Nu måste jag steka min jädra kasslerbit. Vill ju att min träning ska ge resultat. Brevet jag pratade om är rivet då smset sa allt som behövde sägas. Nu ska jag låta honom vara ifred. Jag behöver ta hand om mig själv nu om jag ska orka kämpa. Så därför återgår jag nu till min kasslerbit. Hugs and Kisses Emsan

Allt bara brast

Gårdagen började med styrka men slutade i kaos och förtvivlan. Gör jag fel? Tänker jag fel? Är JAG felet i allt? Under dagen började jag skriva ett brev. Ett brev som skulle ge både mig och han en styrka. Energi. Hopp. Mådde mycket bättre efter det var skrivet. Men sedan insåg jag att det var för tidigt att skicka något. Att göra honom påmind. Räcker med att jag råkar skriva något deppigt på facebook (dock ej i den meningen). Men där kan han välja att inte se. Så det ligger nu och vilar ett tag tills tiden känns rätt. Och nu är inte rätta stunden. Han måste få glömma "oss" för att kunna vandra sin väg. Och kanske, förhoppningsvis, sammanflätas våra vägar igen.

Efter brevet var skrivet var det dags att jobba. Segt var det i början och inga leenden kunde jag ge. Men jag fick mycket beröm för mitt arbete av vice-chefen så jag är nöjd. Sedan kom paret in. Kände igen dem från skolan. Förut så tyckte jag att de var så på varandra och tyckte det såg så klängigt ut. Men igår ville jag så byta plats. Självklart satte de sig framför min kassa och självklart kunde jag inte sluta kolla på dem. Tänkte väl inte på hur jag reagerade, men sedan när jag strax därefter skulle sluta och gick ner för att byta om så såg jag mig i spegeln. Ögonen var rosa och alldeles glansiga. Fan, kan inte ens jobba utan att tänka på vad vi hade och vad vi nu inte har. När jag kom hem sedan så brast allt. Jag behövde fly från hemmet. Ville bara springa. Springa ifrån allt. Ta en evigt lång promenad och skrika. Fick till slut tag på några vänner som jag vandrade upp till. Jag ville få svar. Svar på att jag inte var tokig som valde denna väg. Att jag inte väntar på något som är så långt ifrån vad som kan ske i det verkliga livet och inte bara i en dröm. För i drömmarna sker det. Ständigt. Så efter att ha gått under jobbet så traskar jag upp till skolan för att möta upp dem. Och jag kan med säkerhet säga att jag aldrig gråtit så mycket framför vänner förut. Gillar inte att visa mina svaga sidor framför vänner. Tror vi promenerade i över en timma innan jag vandrade hemåt. Jag tackar er så mycket för hjälpen. För att ni lyssnade och gav mig kryckor för stunden. Stödet jag fick igår gjorde saker klarare. Mina tankar och funderingar finns kvar självklart. Men det är inte riktigt lika rörigt. Jag finns fortfarande kvar, men det finns ju också en gräns på hur mycket man själv klarar av läget. Men solen har börjat träda fram, fler fester och grillningar kommer med det dyka upp och snart är ju sommaren här. Så på så sätt är väl detta den perfekta tiden att ha lite egen tid. Och förhoppningsvis kommer möjligheten om en "andra" första dejt att komma snabbare. Endast en tanke. Idag har jag städat och ska nu plugga lite innan jobbet kallar. Har sjukt ont i ryggen efter all vandring igår. Gick förbi ett gäng äldre festare och de sa "Åh, titta här går pensionären". Vet inte hur jag gick men jag antar att det mås te sett sjukt ut. Hugs and Kisses Emsan

Vem vet

Jag börjar jobba om två timmar och jag kan inte sluta tänka på allt som hänt. Jag är ledsen, sårad och framför allt arg. Hur fan kunde han göra så här mot mig? Mot oss? Om vår kärlek nu är så stor, varför kunde den inte klara av detta? Varför kunde den inte slå sönder hindret? Är jag dum i huvudet för att jag vill ha honom tillbaka? Är jag dum i huvudet för att jag vill vänta på honom? Är jag dum i huvudet som låter honom ha behandlat mig så här? Är jag dum i huvudet som låter honom ha behandlat OSS så här? Är jag dum huvudet som tror att det någonsin kommer bli han och jag igen? Allt var så bra, trodde jag. Och så bara PANG! Flera hårda slag i magen (inte bokstavligt) och ett brustet hjärta. Detta kanske tar flera år, vem vet. Och då vet jag att hoppet är kört. Först tänkte jag mig väl att det kanske skulle gå över efter sommaren, men nu är jag inte säker. Känns som att jag är så naiv och dum. Var är styrkan som fanns igår? Den bara helt försvann. Känner mig så ensam. Och så dum. Jag gråter nog mest för att jag vet inte om jag kan vänta den tiden som behövs. Tror inte mitt hjärta klarar av det. Åh, titta hur tokigt detta är! Det har inte ens gått en vecka. Självklart är jag kluven och självklart gråter jag helt utan förvarning. Det är också en självklarhet att jag är rädd. Kanske inte så rädd för att missta honom för egentligen är det ju så att om han tror på oss så får han ju också kämpa. Jag hoppas verkligen han börjar ta striden redan nu och inte sitter och glor på sina datorskärmar. Mer för oss tänker jag. Jag älskar dig, Emil men jag kan inte kämpa ensam för oss. Jag vet att du "går ut i krig" för din egen skull, men jag hoppas ju också att du gör det för vår skull. Eller? Annars är det ingen idé för mig att vänta på dig. Fram till den dagen vi sagt vad vi ska göra med allt, så kommer du vara min Emil. Och om du ngn gng är orolig över att jag valt att gå en annan väg, så ge ett tecken av ngt slag. Det är också en bekräftelse för mig att fortsätta kämpa. Kärlek Emsan

Livet börjar komma tillbaka

Skulle leta artiklar i skolans bibliotek. Var hela tiden på spänn ifall jag skulle se Emil eller hans kompisar. Skulle inte klara av att föra en dialog eller att se Emil just nu. Bara en tankebild får tårarna att flöda. Idag skulle vi spelat "Amnesia" för att få mig att klara av nattpasset på lördag. Men finns längre inte på schemat. Istället kommer jag jobba några timmar för att sedan komma hem och träna lite innan jag hoppas in i en dusch och är redo att bryta ihop i sängen. Wow, vad mina dagar är fascinerande...not. Fick min första lön idag från Burger King där jag nu jobbat sen 29 februari. Ha räknat ut en summa men oj vad jag ha de fel. Fick mycket mer! Antagligen så drar de inte all skatt eller så har de lagt in fler dagar i min räkning. Ska ta en titt på lönespecifikationen sedan när jag drar dit. Önskar dock jag kunde firat det med Emil. Det är han som varit källan till många av mina senare beslut. Hade jag inte haft honom så hade jag antagligen inte skaffat jobb då min anledning skulle varit att "det tar för mkt tid från skolan". Jag kan se hur Lisen och Pernilla småler nu. Och kanske hade jag börjat röka om han inte hade varit där och stärkt mig ännu mer. Men vem vet. Det enda jag vet nu är att knuten i magen börjar sakta att lösas upp, min hungerkänsla börjar komma tillbaka och jag kan sitta och fokusera mig på annat nu. Dock har jag lite ont i nacken för jag "råkade" sova med fel kudde. Den hade en påminnande doft som det var flera dagar sedan jag kände av. jag vet ingenting. Jag vet inte hur han mår (hoppas han mår förjävligt). Om han tänker på mig (tror det). Om han börjat ta tag i sina demoner (antagligen för tidigt). Dagarna går riktigt långsamt. Och jag bara längtar tills jag kan vända blad i min kalender så jag slipper se datumet då allt rasade samman. Och förhoppningsvis kommer jag närmare ett datum som, med hoppet jag går efter, ska stå för vår "andra" första dejt. Jag saknar dig, Emil. Hugs and Kisses Emsan

Hungern är på väg tillbaka!

Så glad blev jag när Dani ringde igår och frågade om jag ville jobba lite. Ännu gladare blev jag idag när jag fick ännu fler tider. Han hade totalt glömt att han ringde mig igår så han försökte också ge mig mina tider jag fick igår :o Hoppas han nu skrivit i mitt namn så jag inte kommer och någon har tagit min tid. Många tårar har fällts idag, men jag känner mig starkare. Jag ska ta och skriva ut ett par rader och förstora texten som ska ge mig styrka för dagen och sätta upp den där jag inte kan missa den. Ska bara komma på vad för ord som är stärkande och som inte får en att falla ihop i tårar. Jag får definitivt inte använda hans namn. Borde kanske inte ens nämna situationen. Kanske borde skriva "Gå du ut och kriga så väntar jag med att koka upp maten tills du kommer hem". Fast det låter som att jag är fånge i mitt eget hem. Och det ska jag ju inte vara. På måndag ska jag ta och grilla med Pernilla och några fler på trädgårdsföreningen. Kan bli trevligt. Ska dock inte dricka för mkt för jag vet tror inte det är rätt tid för mig då jag har för mycket i tankarna. Saknar honom. Saknar honom som fåglarna skulle sakna sina vingar och som blommorna skulle sakna solen. Men förhoppningsvis kommer detta sluta bra. Det är den enda riktning jag kan gå just nu för att inte bryta ihop. Och jag måste vara stark. Jag måste. Något positivt idag är att jag nästan fått tillbaka min hungerkänsla (!). Jag tvingade i mig två russinmackor i morse med te och nu fixar jag kassler och potatisgratäng. kan kanske inte äta hela måltiden men det är ju bara att spara och värma upp imorgon. Hoppas ni alla mår bra. Kram på er! Hugs and Kisses Emsan Ps. Kaede har sovit HELA dagen. Det blir en lång promenad med henne ikväll. Och det regnar....typiskt.

Slå dig fri!

Jag ångrar mig. Låt bekymmerna dina försvinna. Slå dig fri från de för mig demoniska tankarna. Och sen kan du komma tillbaka. Tillbaka till mig. Till oss. För andra och sista gången.

Vet att detta inte är smärtfritt för dig, men jag kan bara skriva för mig. Vet inte ens om du läser detta. Och kanske är det bra att du inte gör det. Annars kommer kanske du aldrig slå dig fri och jag kommer inte få se dina ögon mer. Eller känna dina mjuka läppar mot mina. Tänker mig att du är ute i krig. Ett krig mot dina egna demoner. Och du kan endast komma hem när demonerna är övervunna. Men kommer du inte hem så vet jag att demonerna har tagit dig och du är ur mitt grepp. Men min kärlek till dig är så stor och så varm att detta inte är acceptabelt för mig. Snart kommer min styrka tillbaka. Då kommer jag kunna hantera vardagen utan tårar och jag kan samla mig för att kämpa för dig. Men nu måste jag få sörja dig. För kriget har precis börjat och vem vet när jag får se dig igen. Som några kanske sett har jag endast skrivit "när" och inte "om" vi kommer ses. Men detta är mina tankar och jag kämpar inte för ett "om". Jag kämpar för ett "när" och det ska jag se till ske. Många av mina vänner säger att det är han som ska komma krypande tillbaka och försöka vinna mitt hjärta igen. Och jag håller med och det hoppas jag du vet. Jag sitter inte bara här med en öppen famn. Jag stöttar dig i din strid, men du har sårat mig och tro inte att du är ur krigszonen när du kommer tillbaka. Jag kämpar nu för dig, för oss. Men om du fortfarande har mig i dina tankar efter din resa och vill försöka igen, så får du kämpa. Låt inte din plats i mitt hjärta stå tomt för länge. Men jag lovar dig, av hela mitt hjärta, att jag ska ha det sparat till dig så länge som hoppet finns kvar. Och med detta avslutar jag detta inlägg. Känner mig starkare efter skrivit detta. De som bara drömmer om något får ju självklart inte vad de vill. Man måste också kämpa för det. Det är som livet. Man kan inte bara luta sig tillbaka och tro att livet sköter sig. Du är ditt eget roder. Så sätt kurs och styr för i helvete! Ojojoj....aggressionerna kommer nu märker jag haha. Dags att ta mitt träningspass nu tror jag. Sen måste jag komma igång med plugget. Hugs and Kisses Emsan

Aj

Fan vad det gör ont. Sakna dig så. Kom tillbaka...

Är jag en idiot som tror på oss?

Vänner har ringt, messat och mejlat mig och frågar hur jag har det då de tycker mina inlägg på facebook låtit deppiga. Kollade igenom mina inlägg och kan nu hålla med dem. Det var ju inte så tänkt. Men tack kära vänner för ert stöd. Ni är guld värda. Igår kväll cyklade jag upp till Pernilla så hon kunde göda mig lite då jag inte lyckats äta mer än en halv middag under de senaste dagarna. Tror inte det gör någon skillnad hur mycket te man dricker hehe. Chili con carne med hembakat bröd. Mums. Tack vännen <3 ...Vet inte vad jag ska skriva mer för det blir antagligen att jag skriver ner känslor jag redan förklarat och det är ju onödigt. Mitt hopp finns kvar och det är det som får mig att gå upp om mornarna. Kaede försöker trösta mig men just nu är det lite svårt. Är så rädd att det vi kämpat för kommer rinna ut i sanden. Känns som att jag är helt dum huvudet som hoppas på något som en återförening för jag har då inte sett att det lyckats för någon. Kanske är detta bara en drömtanke, precis som att man gärna vill en en diamant på fingret. Mitt hjärta brister. Varför skulle detta ske? Dumma tankar kommer in i mitt huvud nu och det är dags att ta bort dem. Jag ska tvinga mig själv att få i mig russinbröd för att sedan göra mig redo för lite träning för att slå bort tankarna. Vi, jag och Emil, ska övervinna detta. Vi kommer vid en mer mogen tid gå på vår "andra" första dejt och våra ögon, våra famnar kommer och våra läppar kommer inte kunna slita sig från varandra. Detta är mitt hopp. Ta det inte ifrån mig. Det är det enda jag lever för för tillfället. Glöm inte bort mig. Glöm inte bort oss. Om kärleken mellan oss är stark nog kommer vi att finna varandra igen. Hugs and Kisses Emsan

Styrkan i hoppet

Inatt kunde jag inte sova. Plågan i magen gjorde så ont och mina ögon sved konstant. Tankarna vandrade och helt plötsligt visste man inte vad vi hade sagt till varandra. Inatt fick jag dock en skriftlig bekräftelse, vilket gjorde mig lugn och varm inombords. Strax därefter kunde jag somna, dock kom magplågan tillbaka när jag stod vid kassan på Indiska och skulle köpa nytt porslin. Att byta ut mitt gamla porslin som man ätit och druckit med tog hårdare än väntat. Jag vet, detta låter konstigt och jag är själv förvånad. Men frukosten är kastad (dock ej teerna) och nu har jag nya tallrikar, muggar och ett rött te med smak av citrongräs. Råkade också gå förbi en 50 % rabatt på SAMTLIGA varor i Bik Bok så jag kom också hem med sex-sju linnen och tröjor :) Har lyckats hålla undan tårarna idag, men det har varit svårt när hans ansikte dyker upp i tankarna. Och det finns så mycket som påminner om honom. Idag var jag tvungen att torka av mig efter duschen med den blåa handduken. När jag tog en kopp te till frukost så kom det ett slag i magen när jag tog fram koppen och det var då jag bestämde mig för att slänga kopparna (det var ändå dags). Saknaden kom också när jag hade dragit mitt kort i kassan för då fanns ingen återvändo. Men de nya kopparna är fina och känns bra :) Men även om min saknad över Emil är enorm och att jag verkligen hoppas att en återförening längre fram skulle kunna ske, så har jag märkt att jag har så många vänner som finns där för mig. Så även om ensamheten kryper fram under kvällen så vet jag att jag har stöd från alla håll. Och min familj är helt underbar också. Nästa helg kommer de upp och jag ska få sova med dem på hotell. Behöver komma bort från hemmet och alla minnen och för en gångs skull inte behöva göra frukosten som jag tidigare nämnt gör mig känslosam. Nu måste jag återvända till vardagen och fortsätta på mitt kandidatarbete. Vet ännu inte om jag ska tillbaka och göra ett till test hos hönorna (fingers crossed att jag slipper) men vi får se.

Hugs and Kisses Emsan Ps. Glöm mig inte. Men tänk inte på mig för mycket ;)

Som om tiden inte kunde gå långsammare

Just när man inte trodde det kunde bli värre så kom bomben. Jag har inget skolarbete att göra på en hel vecka (!!!). Det är just perfekt när man verkligen inte vill tänka på annat som ligger i luften, som ett brustet hjärta. Får väl ta och göra så mycket jag bara kan. Ska också ta och börja träna på min cross-trainer. Det får en att ta ut sina aggressioner riktigt ordentligt. Ena stunden sitter man och är fokuserad på något, och i andra så ligger man på golvet och skriker av smärta. Jag känner mig så ensam. Det hade nog inte gjort lika ont om vi hade haft ett dåligt förhållande. Men man tror väl att alla andra situationer hade varit bättre än den man varit i. Åh, vad mycket skit man skriver. Men det positiva är att det är så mycket skönare att få ut det. Vill inte säga att jag mår bra, för jag är inte långt ifrån att spy upp min halva middag, men jag mår bättre.

Ms. Not the RIGHT time

Jag söker min blick efter en grön jacka. En grön jacka som vandrar mot mig med en vädjan om att ta honom tillbaka. Men ingen grön jacka är i sikte. Och jag känner att jag gråtit för flera veckor på ett dygn. Känns som han redan glömt bort mig... Var är min Emil? Var är mitt allt? Var är han som fick mig att tycka om frukostar, som jag nu slängt för det gör för ont att se allt? Känns som man blivit slagen flera gånger hårt i magen och huvudet sprängs och ögonen svider av alla fällda tårar. Jag saknar honom så otroligt. Saknar hans leende och hans trygga, varma famn. Saknar hans lek med Kaede och hans kärleksfulla ögon. Saknar våra pratstunder, hans goa dialekt och hans lugn. Känns som mitt hjärta har slitits från min kropp och blivit stampad på. Vart tog du vägen? Jag vill så ha dig här. Jag älskar dig ju. Ska inte kärleken övervinna allt? Du har kommit hem till dig nu där jag inte haft så många saker. Kom dit och hämtade min kam....det var allt. Du hade massa saker hos mig...och nu är allt borta och allt är så tomt. Och jag måste komma tillbaka hit varje dag. Sova i en säng som vi delat i nästan ett helt år. Knuten i magen blir hårdare och tårarna tränger mer och mer fram. Kan inte tro att detta har hänt. Känns som en dröm. Vad fan hände? Från att packa ner mat i Hemköp-kassarna och äta goda middagar med varandra till att packa ner dina saker i din ryggsäck och sitta hemma ensam med frysta grönsaker i frysen. Jag vill ha min Emil tillbaka. Och jag skriker av smärta vid tanken av att jag inte kan föra mina fingrar genom hans hår eller smeka hans kinder eller kyssa hans underbara läppar. ...Men jag vet att han fortfarande älskar mig och att han inte velat göra detta om detta kunde hindras. Men det får mig ändå att känna mig lurad och övergiven. Var är rättvisan? Det finns par som trycker ner sin partner och borde gå isär men som fortfarande har varandra. Jag och Emil var ett par som verkligen "klickade", enligt mig. Varför ska vi inte få vara tillsammans? Känns som att någon från ovan pissar på en och hånskrattar åt en. Varför kan inte jag få vara lycklig? Tårarna faller och magen viker sig när jag ställer mig frågan om jag någonsin får se honom igen? Varför släppa taget om någon man älskar om man vet att känslorna är ömsesidiga? Jag vet, och jag förstår. Jag stöttar honom fullständigt även om det plågar mig att hålla med. Och jag har valt att gå en farlig och otrygg väg framåt. För jag kan inte ge upp honom. Jag tänker inte ge upp honom! Och det lilla hopp som kan finnas längre fram är att han vill detsamma som jag. Rädslan är dock att han kanske kommer med tiden som går glömma bort mig och det vi hade och sedan ge mig det besked jag varit rädd för och jag hamnar framme vid en återvändsgränd. jag är livrädd. Jag kommer fortsätta leta efter en grön jacka när jag vandr

ar längs vägen och någon gång längre fram hoppas jag att jag får höra de tre ljuva orden igen från dina läppar till mig igen. För jag älskar dig och jag vill inte förlora dig över detta. Jag väntar på dig <3 Älskar dig, min badboy