Vem vet

Jag börjar jobba om två timmar och jag kan inte sluta tänka på allt som hänt. Jag är ledsen, sårad och framför allt arg. Hur fan kunde han göra så här mot mig? Mot oss? Om vår kärlek nu är så stor, varför kunde den inte klara av detta? Varför kunde den inte slå sönder hindret? Är jag dum i huvudet för att jag vill ha honom tillbaka? Är jag dum i huvudet för att jag vill vänta på honom? Är jag dum i huvudet som låter honom ha behandlat mig så här? Är jag dum i huvudet som låter honom ha behandlat OSS så här? Är jag dum huvudet som tror att det någonsin kommer bli han och jag igen? Allt var så bra, trodde jag. Och så bara PANG! Flera hårda slag i magen (inte bokstavligt) och ett brustet hjärta. Detta kanske tar flera år, vem vet. Och då vet jag att hoppet är kört. Först tänkte jag mig väl att det kanske skulle gå över efter sommaren, men nu är jag inte säker. Känns som att jag är så naiv och dum. Var är styrkan som fanns igår? Den bara helt försvann. Känner mig så ensam. Och så dum. Jag gråter nog mest för att jag vet inte om jag kan vänta den tiden som behövs. Tror inte mitt hjärta klarar av det. Åh, titta hur tokigt detta är! Det har inte ens gått en vecka. Självklart är jag kluven och självklart gråter jag helt utan förvarning. Det är också en självklarhet att jag är rädd. Kanske inte så rädd för att missta honom för egentligen är det ju så att om han tror på oss så får han ju också kämpa. Jag hoppas verkligen han börjar ta striden redan nu och inte sitter och glor på sina datorskärmar. Mer för oss tänker jag. Jag älskar dig, Emil men jag kan inte kämpa ensam för oss. Jag vet att du "går ut i krig" för din egen skull, men jag hoppas ju också att du gör det för vår skull. Eller? Annars är det ingen idé för mig att vänta på dig. Fram till den dagen vi sagt vad vi ska göra med allt, så kommer du vara min Emil. Och om du ngn gng är orolig över att jag valt att gå en annan väg, så ge ett tecken av ngt slag. Det är också en bekräftelse för mig att fortsätta kämpa. Kärlek Emsan