Allt bara brast

Gårdagen började med styrka men slutade i kaos och förtvivlan. Gör jag fel? Tänker jag fel? Är JAG felet i allt? Under dagen började jag skriva ett brev. Ett brev som skulle ge både mig och han en styrka. Energi. Hopp. Mådde mycket bättre efter det var skrivet. Men sedan insåg jag att det var för tidigt att skicka något. Att göra honom påmind. Räcker med att jag råkar skriva något deppigt på facebook (dock ej i den meningen). Men där kan han välja att inte se. Så det ligger nu och vilar ett tag tills tiden känns rätt. Och nu är inte rätta stunden. Han måste få glömma "oss" för att kunna vandra sin väg. Och kanske, förhoppningsvis, sammanflätas våra vägar igen.

Efter brevet var skrivet var det dags att jobba. Segt var det i början och inga leenden kunde jag ge. Men jag fick mycket beröm för mitt arbete av vice-chefen så jag är nöjd. Sedan kom paret in. Kände igen dem från skolan. Förut så tyckte jag att de var så på varandra och tyckte det såg så klängigt ut. Men igår ville jag så byta plats. Självklart satte de sig framför min kassa och självklart kunde jag inte sluta kolla på dem. Tänkte väl inte på hur jag reagerade, men sedan när jag strax därefter skulle sluta och gick ner för att byta om så såg jag mig i spegeln. Ögonen var rosa och alldeles glansiga. Fan, kan inte ens jobba utan att tänka på vad vi hade och vad vi nu inte har. När jag kom hem sedan så brast allt. Jag behövde fly från hemmet. Ville bara springa. Springa ifrån allt. Ta en evigt lång promenad och skrika. Fick till slut tag på några vänner som jag vandrade upp till. Jag ville få svar. Svar på att jag inte var tokig som valde denna väg. Att jag inte väntar på något som är så långt ifrån vad som kan ske i det verkliga livet och inte bara i en dröm. För i drömmarna sker det. Ständigt. Så efter att ha gått under jobbet så traskar jag upp till skolan för att möta upp dem. Och jag kan med säkerhet säga att jag aldrig gråtit så mycket framför vänner förut. Gillar inte att visa mina svaga sidor framför vänner. Tror vi promenerade i över en timma innan jag vandrade hemåt. Jag tackar er så mycket för hjälpen. För att ni lyssnade och gav mig kryckor för stunden. Stödet jag fick igår gjorde saker klarare. Mina tankar och funderingar finns kvar självklart. Men det är inte riktigt lika rörigt. Jag finns fortfarande kvar, men det finns ju också en gräns på hur mycket man själv klarar av läget. Men solen har börjat träda fram, fler fester och grillningar kommer med det dyka upp och snart är ju sommaren här. Så på så sätt är väl detta den perfekta tiden att ha lite egen tid. Och förhoppningsvis kommer möjligheten om en "andra" första dejt att komma snabbare. Endast en tanke. Idag har jag städat och ska nu plugga lite innan jobbet kallar. Har sjukt ont i ryggen efter all vandring igår. Gick förbi ett gäng äldre festare och de sa "Åh, titta här går pensionären". Vet inte hur jag gick men jag antar att det mås te sett sjukt ut. Hugs and Kisses Emsan