Ms. Not the RIGHT time

Jag söker min blick efter en grön jacka. En grön jacka som vandrar mot mig med en vädjan om att ta honom tillbaka. Men ingen grön jacka är i sikte. Och jag känner att jag gråtit för flera veckor på ett dygn. Känns som han redan glömt bort mig... Var är min Emil? Var är mitt allt? Var är han som fick mig att tycka om frukostar, som jag nu slängt för det gör för ont att se allt? Känns som man blivit slagen flera gånger hårt i magen och huvudet sprängs och ögonen svider av alla fällda tårar. Jag saknar honom så otroligt. Saknar hans leende och hans trygga, varma famn. Saknar hans lek med Kaede och hans kärleksfulla ögon. Saknar våra pratstunder, hans goa dialekt och hans lugn. Känns som mitt hjärta har slitits från min kropp och blivit stampad på. Vart tog du vägen? Jag vill så ha dig här. Jag älskar dig ju. Ska inte kärleken övervinna allt? Du har kommit hem till dig nu där jag inte haft så många saker. Kom dit och hämtade min kam....det var allt. Du hade massa saker hos mig...och nu är allt borta och allt är så tomt. Och jag måste komma tillbaka hit varje dag. Sova i en säng som vi delat i nästan ett helt år. Knuten i magen blir hårdare och tårarna tränger mer och mer fram. Kan inte tro att detta har hänt. Känns som en dröm. Vad fan hände? Från att packa ner mat i Hemköp-kassarna och äta goda middagar med varandra till att packa ner dina saker i din ryggsäck och sitta hemma ensam med frysta grönsaker i frysen. Jag vill ha min Emil tillbaka. Och jag skriker av smärta vid tanken av att jag inte kan föra mina fingrar genom hans hår eller smeka hans kinder eller kyssa hans underbara läppar. ...Men jag vet att han fortfarande älskar mig och att han inte velat göra detta om detta kunde hindras. Men det får mig ändå att känna mig lurad och övergiven. Var är rättvisan? Det finns par som trycker ner sin partner och borde gå isär men som fortfarande har varandra. Jag och Emil var ett par som verkligen "klickade", enligt mig. Varför ska vi inte få vara tillsammans? Känns som att någon från ovan pissar på en och hånskrattar åt en. Varför kan inte jag få vara lycklig? Tårarna faller och magen viker sig när jag ställer mig frågan om jag någonsin får se honom igen? Varför släppa taget om någon man älskar om man vet att känslorna är ömsesidiga? Jag vet, och jag förstår. Jag stöttar honom fullständigt även om det plågar mig att hålla med. Och jag har valt att gå en farlig och otrygg väg framåt. För jag kan inte ge upp honom. Jag tänker inte ge upp honom! Och det lilla hopp som kan finnas längre fram är att han vill detsamma som jag. Rädslan är dock att han kanske kommer med tiden som går glömma bort mig och det vi hade och sedan ge mig det besked jag varit rädd för och jag hamnar framme vid en återvändsgränd. jag är livrädd. Jag kommer fortsätta leta efter en grön jacka när jag vandr

ar längs vägen och någon gång längre fram hoppas jag att jag får höra de tre ljuva orden igen från dina läppar till mig igen. För jag älskar dig och jag vill inte förlora dig över detta. Jag väntar på dig <3 Älskar dig, min badboy