Ett oönskat samtalsämne...

Gjorde en liten "minnesvandring" idag. Och alla slags känslor dök upp. Kärlek (från ena hållet) och hat (från ena hållet). Tur och otur. Glädje och sorg. Skratt och tårar.

Har snart rökt ihjäl mig känner jag. Har aldrig rökt så mycket som idag.
Men det är min tröst från allt.

Mitt första stopp var i Mölndal på Hanis konditori för att äta en härligt god och varm ciabatta.
Det stället upptäckte jag och mitt ex. Och det har varit favoriten sen dess och jag kände att jag var tvungen att gå dit en sista gång. Men det skulle inte vara detsamma utan Jurgis. Så jag frågade honom om jag kunde bjuda på frukost. Som gissat tacka han ja (han nekar aldrig något gratis som gynnar honom).
Fick gå till honom först för att få upp honom ur sängen. Han skulle gå in och duscha innan frukosten. Men innan han går in säger han att han har en stor längtan av ett barn. Jag ryckte till men tänkte inte mer på det. Han har sagt det tidigare så jag vet att han har haft det i tankarna ett tag.
Till slut sitter vi ute och äter den bestämda frukosten. Vid oss sitter ett par med ett barn. Då börjar han prata om barn igen. Känns som om en stor hand ligger i mig och klämmer ihop alla mina inre organ och pressar ut allt innehåll. Hur kan han prata om barn framför mig?, tänker jag.

I slutet av vårt förhållande kände jag mig konstig. Illamående och min mens-period ville inte vara min vän. Han gjorde slut och mitt illamående var fortfarande där. Jag blev rädd och köpte ett graviditetstest. Darra när jag kom hem och det gjorde det inte bättre att jag på något sätt råkade göra sönder testet.
Jag fick först panik och tänkte på abort och allt som dök upp i mitt huvud. Men detta försvann efter några sekunder. Jag började istället få bilder framför mig hur jag och Jurgis och ett barn. Vårt barn. Började tänka på hur det skulle vara att hålla barnet i sin famn. Se det första leendet. Få känna hur den kramar mitt finger med dens hela kraft i handen. få se barnet somna i ens famn. Få gunga den till sömns och höra barnet skratta och få den "du är min mamma- blick".
När jag tänkte på detta fylldes jag av en glädje. En känsla jag aldrig kännt tidigare. Kände mig lycklig av tanken att kanske ha en liten bebis om några månader. Studier skulle gått. Skulle tagit frikurser och allt skulle funka. Såg allt så klart. Det skulle gå. Wow!

Var inte gravid. Men sen dess har mina tankar bara handlat om barn. Så fort jag ser en gravid kvinna eller en liten bebis så blir jag ledsen att jag inte var gravid. Känns som att något saknas i mitt liv. Och idag, när han pratade om barn, så kunde jag inte dölja min ledsamhet. Sa inget och jag vet inte om han märkte. Men jag tror inte det för han bara fortsatte diskutera kring barn och om han skulle bli en bra pappa.
Förstår att han pratade med mig som vän. En vän som söker svar från en vän. Men jag kunde inte sluta tänka. Tänka på vad som kunde varit ett nytt liv. Ett litet liv som vi kanske kunde uppfostrat.
Ville verkligen ha ett barn.
Kunde se mig med en liten flicka eller pojke.
Men istället var det bara en orolig mage och mensbesvär.
Efter en kram och ett sista farväl för gott, satte jag på mig mina solglasögon och lät tårarna rinna.

Ville avsluta vandringen, men var stark.
Jag köpte två röda rosor och åkte till kyrkogården för att säga hej till farmor och farfar. Försökte få lite svar och tröst från dem. Men jag hittade dem inte. Dem ligger på minneslunden och jag gick dit. Men jag kände dem inte. Kanske för att det pissregnade, åskade, blixtrade och det var en vind som skulle kunnat blåsa bort en liten hund.

Någon är här...

Ska upp om fem timmar.
Har försökt sova i över en timma nu. Men något har hållit mig vaken. Eller någon...
Vid två tillfällen under en timma har en galge rört på sig. Ungefär som den fått en kraftig och bestämt slag. Man kan ju tänka sig att det finns ett vinddrag någonstans. Men, nej. Det är vindstilla och alla möjliga öppningar är stängda. Så varför denna rörelse? Och varför rör sig bara den galgen, när jag har fyra andra bredvid? Och dem har inte rört sig alls.

Någon är i mitt rum. Och jag är den enda här.

Kärlekens väg

Jag är på en väg.
En väg där bara jag går.
Antar att jag saknar sällskap.
Men även om jag så längtar efter någon att "promenera" med, längs livets väg, så känner jag att jag inte är redo för det än.
Är det av rädsla?
En rädsla att släppa taget om det gamla?
Eller en rädsla att bli lämnad igen?
Att få sitt hjärta krossat och långa veckors plågande?
Det känns som att dessa tre månader som gått har tagits från mitt liv. Och jag vill inte ha det så igen.
Men livet handlar om att chansa och ta de möjligheter som kommer till en. Tar man inga risker så får man aldrig känna på riktig lycka. Många vågar inte gå denna väg för de vill inte känna på den sorg som kommer med denna lycka. Men jag säger att man bör ta den risken. För oavsett hur stor sorg du än kommer att få känna, så har lyckan och glädjen varit ännu större. Du kommer att glömma den onda tiden, men den goda tiden kommer för alltid att vara kvar i dina minnen. Och du kommer då och då att titta tillbaka och njuta över den tid och inte ångra någonting.
Kärleken är ingen säker väg. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Men det är en väg full av spänning och äventyr. Och jag skulle aldrig kunna leva med tanken att aldrig ha satsat att vandra denna väg och chansa att den går i den riktning som ens egen.
Jag hoppas jag möter på den vägen igen.
Men just nu är jag inte redo och det är inget negativt. Jag behöver bara hitta min egen väg först. För utan den kommer man inte hem. Och då kommer man aldrig finna vägen där två vägar möts och binds samman - kärlekens väg.

Love

Emsan

A star in heaven

I close my eyes
And imagine you're here
Did it all seem so hopeless
Given the chance
I would ask
Forgive me
I didn't do a thing to make you stay
I didn't say a word to make you stay
If I would have known
Could I have tried to make it easier
But I didn't do a thing
Or say a word
One word

And I don't know why you're gone, now you're gone
No beautiful goodbye
You will never leave my mind
And it turns out to be so much different than our dreams

Now you're, you're a star in heaven

/Anouk "One word"

Gathunden och jag

Tror man glömt. Men nästa morgon är likadan.
Vaknar och slår upp ögonen. Och innan man hinner tänka, dyker han upp. Där, i mina tankar. Sluter ögonen och försöker tänka på annat, samtidigt som en klump i magen bildas och tårar spills. Varje morgon. Det har nu gått tre månader. Varför är det så svårt? Så svårt att glömma? Att gå vidare?

Vi hade det så underbart tillsammans, han och jag.
Vår första dejt var på "Flygarens haga" som nu kallas "Charlie´s" på valand, Göteborg. Satt och pratade i sex hela timmar. Tiden gick så fort och vi trivdes i varandras sällskap. Han var så intressant. Han pratade öppet om saker som jag alltid haft intresse för men aldrig hittat någon som delade det med mig. Kände att ett tomt rum i mig fylldes av glädje och ljus.
Gick sedan vidare till mig :)
Han var spännande, snygg, rolig och hade dem mest vackraste livfulla ögonen jag någonsin skådat.

Tiden gick och vi gjorde så mycket tillsammans. Gick ut och åt på restauranger (sluta oftast upp med kinaat :)), tog promenader och upptäckte nya ställen, som en gång runt min födelsedag. Vi skulle ta en promenad med mi hund, Phoebe, och tänkte ta en annan väg än vanligt. Vi gick vilse och kom inte hem förrän två timmar efteråt. Men under den tiden hann vi se mycket. Till exempel en utskuren "balkong" från ett berg. Självklart gick vi upp och kollade på utsikten. Fick svindel. Tål inte höjder. Sen gjorde vi vårt bästa att hitta vägen igen. Phoebe blev överlycklig när hon till slut kände igen sig och nästan drog oss hem. Stackare, hon måste varit trött.

Sen en dag när han hade en dålig dag, tog jag med honom till Liseberg (vinteröppet). Vi strosade runt bland jul-låtar, värmde oss kring eldarna som e utspridda lite här och var, samt kollade på marknaderna och de ljusbelysta träden. Hade en riktigt trevlig kväll. Och hans dåliga dag kändes långt bort.

Vi hann med mycket tillsammans. Jag hade så trevligt i hans sällskap. Och jag hoppas han kände detsamma.
Men sen under en vecka förändrades allt. Han blev...hur ska jag beskriva det. Hans ljus runt omkring sig hade tynat bort. Och hans blickar var annorlunda. Antar att jag inte ville se vad som skulle komma. Ville inte tro det. Var detta allt?
Jag hade sökt till Linköpings Universitet och han hade sitt här i Göteborg. Han sa att han inte skulle klara av ett distans-förhållande. Hade försökt med sin förra och det funkade inte.
Jag ville inte förlora honom. Jag gav alla slags förslag. Att jag kommer ner under helgerna (varannan) och att vi kan skaffa webcam. Han sa att det inte bara berodde på flytten.

Jag älskade honom verkligen. Han fick mig att känna mig vid liv igen. Han öppnade dörren till mitt hjärta, men även dörren till mig själv. Att vakna med honom på morgonen...har aldrig känt en så glädjefull känsla tidigare. Det är nog därför mornarna är som värst...

Blev så chockad när han sa att det inte skulle funka längre. Vi hade precis startat upp ett konto tillsammans för att spara till någon dag då vi ville göra något tillsammans. Detta konto var hans förslag. Detta var veckan innan. Vi hade diskuterat massa andra saker om framtiden och sen detta. Kände att jag blivi vilseledd. Han hade lämnat stigen vi gått tillsammans. Nu stod jag där ensam. Och kunde inte hitta hem. Alice i underlandet...
Kändes som någon slog på alla mina ben i kroppen och drog ut alla mina organ långsamt samtidigt som sylvassa nålar tränger in i huden. Visste inte vad som var vad längre. Tårarna o plågan tog över mitt liv. 2 månader tog det innan plågorna försvann. Men mornarna och tårarna är kvar. Tre månader har nu gått. Tar det inte slut? Är det kanske jag som plågar mig själv? Genom att försöka tvinga mig själv att glömma. Har tröstat mig själv med cigaretter, promenader och mat och godis. Min kropp börjar säga emot. Och jag med, faktiskt.

Fick aldrig någon riktig förklaring till vad som blev slutet på vårt förhållande. Det gör mig lite ledsen. För jag tror ärligt talat det inte hade med Linköping att göra. Men man kan inte få svar på allt. Eller hur?

Han är som en gathund. Han saknar ett hem (en kärleksfull famn), men kommer alltid att bo på gatan, ute i det fria, med sina bundisar. Jag är en hund med ägare, enligt han. Det skulle jag inte vilja påstå, men jag är ingen gathund. Och där går vi isär.

Kan inte se skärmen. Tårarna bara faller. Fattar inte att jag är så här känslig. Vet att det aldrig kommer bli han och jag igen. Men egentligen gråter jag nog för att jag förlorat en riktigt bra vän. Kommer sakna honom och våra samtal...och hans vackra känslosamma ögon. Bara tanken att han aldrig kommer se på mig med den blicken igen får klumpen i min mage att växa mer och mer.

Jag älskade honom.
Och hur mycket jag än försökt blockera tanken så...jag älskar honom fortfarande.