Gathunden och jag

Tror man glömt. Men nästa morgon är likadan.
Vaknar och slår upp ögonen. Och innan man hinner tänka, dyker han upp. Där, i mina tankar. Sluter ögonen och försöker tänka på annat, samtidigt som en klump i magen bildas och tårar spills. Varje morgon. Det har nu gått tre månader. Varför är det så svårt? Så svårt att glömma? Att gå vidare?

Vi hade det så underbart tillsammans, han och jag.
Vår första dejt var på "Flygarens haga" som nu kallas "Charlie´s" på valand, Göteborg. Satt och pratade i sex hela timmar. Tiden gick så fort och vi trivdes i varandras sällskap. Han var så intressant. Han pratade öppet om saker som jag alltid haft intresse för men aldrig hittat någon som delade det med mig. Kände att ett tomt rum i mig fylldes av glädje och ljus.
Gick sedan vidare till mig :)
Han var spännande, snygg, rolig och hade dem mest vackraste livfulla ögonen jag någonsin skådat.

Tiden gick och vi gjorde så mycket tillsammans. Gick ut och åt på restauranger (sluta oftast upp med kinaat :)), tog promenader och upptäckte nya ställen, som en gång runt min födelsedag. Vi skulle ta en promenad med mi hund, Phoebe, och tänkte ta en annan väg än vanligt. Vi gick vilse och kom inte hem förrän två timmar efteråt. Men under den tiden hann vi se mycket. Till exempel en utskuren "balkong" från ett berg. Självklart gick vi upp och kollade på utsikten. Fick svindel. Tål inte höjder. Sen gjorde vi vårt bästa att hitta vägen igen. Phoebe blev överlycklig när hon till slut kände igen sig och nästan drog oss hem. Stackare, hon måste varit trött.

Sen en dag när han hade en dålig dag, tog jag med honom till Liseberg (vinteröppet). Vi strosade runt bland jul-låtar, värmde oss kring eldarna som e utspridda lite här och var, samt kollade på marknaderna och de ljusbelysta träden. Hade en riktigt trevlig kväll. Och hans dåliga dag kändes långt bort.

Vi hann med mycket tillsammans. Jag hade så trevligt i hans sällskap. Och jag hoppas han kände detsamma.
Men sen under en vecka förändrades allt. Han blev...hur ska jag beskriva det. Hans ljus runt omkring sig hade tynat bort. Och hans blickar var annorlunda. Antar att jag inte ville se vad som skulle komma. Ville inte tro det. Var detta allt?
Jag hade sökt till Linköpings Universitet och han hade sitt här i Göteborg. Han sa att han inte skulle klara av ett distans-förhållande. Hade försökt med sin förra och det funkade inte.
Jag ville inte förlora honom. Jag gav alla slags förslag. Att jag kommer ner under helgerna (varannan) och att vi kan skaffa webcam. Han sa att det inte bara berodde på flytten.

Jag älskade honom verkligen. Han fick mig att känna mig vid liv igen. Han öppnade dörren till mitt hjärta, men även dörren till mig själv. Att vakna med honom på morgonen...har aldrig känt en så glädjefull känsla tidigare. Det är nog därför mornarna är som värst...

Blev så chockad när han sa att det inte skulle funka längre. Vi hade precis startat upp ett konto tillsammans för att spara till någon dag då vi ville göra något tillsammans. Detta konto var hans förslag. Detta var veckan innan. Vi hade diskuterat massa andra saker om framtiden och sen detta. Kände att jag blivi vilseledd. Han hade lämnat stigen vi gått tillsammans. Nu stod jag där ensam. Och kunde inte hitta hem. Alice i underlandet...
Kändes som någon slog på alla mina ben i kroppen och drog ut alla mina organ långsamt samtidigt som sylvassa nålar tränger in i huden. Visste inte vad som var vad längre. Tårarna o plågan tog över mitt liv. 2 månader tog det innan plågorna försvann. Men mornarna och tårarna är kvar. Tre månader har nu gått. Tar det inte slut? Är det kanske jag som plågar mig själv? Genom att försöka tvinga mig själv att glömma. Har tröstat mig själv med cigaretter, promenader och mat och godis. Min kropp börjar säga emot. Och jag med, faktiskt.

Fick aldrig någon riktig förklaring till vad som blev slutet på vårt förhållande. Det gör mig lite ledsen. För jag tror ärligt talat det inte hade med Linköping att göra. Men man kan inte få svar på allt. Eller hur?

Han är som en gathund. Han saknar ett hem (en kärleksfull famn), men kommer alltid att bo på gatan, ute i det fria, med sina bundisar. Jag är en hund med ägare, enligt han. Det skulle jag inte vilja påstå, men jag är ingen gathund. Och där går vi isär.

Kan inte se skärmen. Tårarna bara faller. Fattar inte att jag är så här känslig. Vet att det aldrig kommer bli han och jag igen. Men egentligen gråter jag nog för att jag förlorat en riktigt bra vän. Kommer sakna honom och våra samtal...och hans vackra känslosamma ögon. Bara tanken att han aldrig kommer se på mig med den blicken igen får klumpen i min mage att växa mer och mer.

Jag älskade honom.
Och hur mycket jag än försökt blockera tanken så...jag älskar honom fortfarande.