Kärlekens väg

Jag är på en väg.
En väg där bara jag går.
Antar att jag saknar sällskap.
Men även om jag så längtar efter någon att "promenera" med, längs livets väg, så känner jag att jag inte är redo för det än.
Är det av rädsla?
En rädsla att släppa taget om det gamla?
Eller en rädsla att bli lämnad igen?
Att få sitt hjärta krossat och långa veckors plågande?
Det känns som att dessa tre månader som gått har tagits från mitt liv. Och jag vill inte ha det så igen.
Men livet handlar om att chansa och ta de möjligheter som kommer till en. Tar man inga risker så får man aldrig känna på riktig lycka. Många vågar inte gå denna väg för de vill inte känna på den sorg som kommer med denna lycka. Men jag säger att man bör ta den risken. För oavsett hur stor sorg du än kommer att få känna, så har lyckan och glädjen varit ännu större. Du kommer att glömma den onda tiden, men den goda tiden kommer för alltid att vara kvar i dina minnen. Och du kommer då och då att titta tillbaka och njuta över den tid och inte ångra någonting.
Kärleken är ingen säker väg. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Men det är en väg full av spänning och äventyr. Och jag skulle aldrig kunna leva med tanken att aldrig ha satsat att vandra denna väg och chansa att den går i den riktning som ens egen.
Jag hoppas jag möter på den vägen igen.
Men just nu är jag inte redo och det är inget negativt. Jag behöver bara hitta min egen väg först. För utan den kommer man inte hem. Och då kommer man aldrig finna vägen där två vägar möts och binds samman - kärlekens väg.

Love

Emsan