torsdag 30 juli 2009
Ett oönskat samtalsämne...
Gjorde en liten "minnesvandring" idag. Och alla slags känslor dök upp. Kärlek (från ena hållet) och hat (från ena hållet). Tur och otur. Glädje och sorg. Skratt och tårar.
Har snart rökt ihjäl mig känner jag. Har aldrig rökt så mycket som idag.
Men det är min tröst från allt.
Mitt första stopp var i Mölndal på Hanis konditori för att äta en härligt god och varm ciabatta.
Det stället upptäckte jag och mitt ex. Och det har varit favoriten sen dess och jag kände att jag var tvungen att gå dit en sista gång. Men det skulle inte vara detsamma utan Jurgis. Så jag frågade honom om jag kunde bjuda på frukost. Som gissat tacka han ja (han nekar aldrig något gratis som gynnar honom).
Fick gå till honom först för att få upp honom ur sängen. Han skulle gå in och duscha innan frukosten. Men innan han går in säger han att han har en stor längtan av ett barn. Jag ryckte till men tänkte inte mer på det. Han har sagt det tidigare så jag vet att han har haft det i tankarna ett tag.
Till slut sitter vi ute och äter den bestämda frukosten. Vid oss sitter ett par med ett barn. Då börjar han prata om barn igen. Känns som om en stor hand ligger i mig och klämmer ihop alla mina inre organ och pressar ut allt innehåll. Hur kan han prata om barn framför mig?, tänker jag.
I slutet av vårt förhållande kände jag mig konstig. Illamående och min mens-period ville inte vara min vän. Han gjorde slut och mitt illamående var fortfarande där. Jag blev rädd och köpte ett graviditetstest. Darra när jag kom hem och det gjorde det inte bättre att jag på något sätt råkade göra sönder testet.
Jag fick först panik och tänkte på abort och allt som dök upp i mitt huvud. Men detta försvann efter några sekunder. Jag började istället få bilder framför mig hur jag och Jurgis och ett barn. Vårt barn. Började tänka på hur det skulle vara att hålla barnet i sin famn. Se det första leendet. Få känna hur den kramar mitt finger med dens hela kraft i handen. få se barnet somna i ens famn. Få gunga den till sömns och höra barnet skratta och få den "du är min mamma- blick".
När jag tänkte på detta fylldes jag av en glädje. En känsla jag aldrig kännt tidigare. Kände mig lycklig av tanken att kanske ha en liten bebis om några månader. Studier skulle gått. Skulle tagit frikurser och allt skulle funka. Såg allt så klart. Det skulle gå. Wow!
Var inte gravid. Men sen dess har mina tankar bara handlat om barn. Så fort jag ser en gravid kvinna eller en liten bebis så blir jag ledsen att jag inte var gravid. Känns som att något saknas i mitt liv. Och idag, när han pratade om barn, så kunde jag inte dölja min ledsamhet. Sa inget och jag vet inte om han märkte. Men jag tror inte det för han bara fortsatte diskutera kring barn och om han skulle bli en bra pappa.
Förstår att han pratade med mig som vän. En vän som söker svar från en vän. Men jag kunde inte sluta tänka. Tänka på vad som kunde varit ett nytt liv. Ett litet liv som vi kanske kunde uppfostrat.
Ville verkligen ha ett barn.
Kunde se mig med en liten flicka eller pojke.
Men istället var det bara en orolig mage och mensbesvär.
Efter en kram och ett sista farväl för gott, satte jag på mig mina solglasögon och lät tårarna rinna.
Ville avsluta vandringen, men var stark.
Jag köpte två röda rosor och åkte till kyrkogården för att säga hej till farmor och farfar. Försökte få lite svar och tröst från dem. Men jag hittade dem inte. Dem ligger på minneslunden och jag gick dit. Men jag kände dem inte. Kanske för att det pissregnade, åskade, blixtrade och det var en vind som skulle kunnat blåsa bort en liten hund.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar