Ett saknat leende

Sade farväl till utelivet i Göteborg.
Det var en spännande kväll. En spännande dag, för att vara korrekt.
Har varit kriminell och haft en lång, men trevlig kväll tillsammans med mina vänner.
Hamna till slut på andra långgatan. Vi gick in på en pub och kolla oss runt. Trevlig pub. Smutsig, men trevlig.
Bartendern var så snäll och helt underbar. Bjöd oss på nötter, dricka och cigaretter. Baren stängde, men vi fick vara kvar för honom och ta ett bloss. Bussen kunde dock inte vänta på oss, så vi var tvugna att gå. Synd, för han var så go att prata med. Och snygg också. Jag säger bara..wow!
Sen innan vi gick fick vi reda på att han var ägaren. Haha, det var som tusan!

Nu är jag hemma och den galna dagen känns som en dröm. Nu börjar de vanliga tankarna dyka upp igen.
Det är så typiskt. Så fort man är själv så dyker allt upp som man inte haft en tanke på under kvällens gång. Förstår lite varför folk dricker. Men någon gång måste man se saken i vitögat och gå vidare.
Men jag kan inte gå vidare förrän jag kommer till Linköping. Det enda jag tänker på är han och att jag bor några bussbyten från honom. Har haft denna tanke i tre månader nu och jag har under denna tid tvingat mig själv att inte åka. Han har ett annat liv nu. Han ville inte ha ett liv tillsammans med mig. Jag måste acceptera det. Och det gör jag. Men jag saknar hans närvaro och våra samtal. Saknar hans gulliga brytning och hans leende. Just hans leende saknar jag. Har inte sett honom lycklig på ett tag. Och det plågar mig. Vill honom det allra bästa. Men jag har inte sett honom ge ett riktigt glatt leende och jag önskar att det finns något jag kan göra. Men jag vet inte vad jag kan göra. I och för sig kan jag inte göra något för vi kommer inte ses mer. Det enda jag kan göra är att be till Phenuria att han kommer klara sig här i livet. Han har en stark vilja. Men den viljan kan inte hjälpa hans inre.
Under vårt förhållande sa han ofta till mig att jag inte hade ett liv och att den vägen jag gick var fel. Men om jag inte fick säga vad som var fel och vad som var rätt, hur kan han då döma?
Han ville ändra på andras tankesätt, kunde inte godta att det ibland fanns olika åsikter om en sak. Han var väldigt noga med att säga att man inte kan, när man kan men inte vill. För man kan alltid.
Han var noga med att man inte fick säga "du får inte", när du får göra saker men du får stå för konsekvenserna.
Han sa sig själv vara noggrann med dessa ting. Men egentligen är han som alla andra. Han var fånge i dessa ord man inte fick använda, även om han sa sig stå för det motsatta. Tror att han insåg detta redan från första början. Men han vill inte medge det. Tror inte han hittat sig själv. Han sa att jag aldrig varit nöjd med mitt liv. Men egentligen är det han som aldrig varit nöjd med sitt. Jag är nöjd med mitt. Jag har gjort saker som jag aldrig trott att jag skulle göra och saker som jag ville göra och gjorde. Men han vill så mycket och det pressar ner honom.Speciellt när han vill att allt ska gå så fort. Sakta ner och ta en sak i taget. Jäkta inte. Du lägger en press på dig och på andra i närheten.
Jag älskar dig, Jurgis. Det vet du. Så fort jag ser dig vill jag gå fram och lägga mig i din famn och kyssa dig. Men du måste ta en paus från allt runt omkring fdig ör en stund och hela (läka) ditt inre. Annars kommer den yttre världen att falla sönder och du märker det inte förrän du faller med den och allt är försent.

Du vet vad jag tycker om att fly från livet. Men jag säger så här. Vill du bara vara och ha ro och frid så är du välkommen till Linköping för ett besök.
Finns alltid här för mina nära och kära.
Vill att alla ska må bra och ha hälsan i behåll.