Jag äter kanelknäckebröd. För det är det jag har hemma. Jag tar en och en till och en till, tills min gom säger ifrån. Väntar lite och tar en runda till.
Jag tröstäter.
Och kedjeröker.
Och svettas.
Varför?
Jag saknar honom. Jag saknar honom så mycket. Vill höra hans röst. Vill sträcka mig och ta hans hand och smeka den. Låta mina fingrar röra vid hans handled och fortsätta ut mot hans fingertoppar.
Jag vill dra mina fingrar genom hans hår och låta mina läppar lätt nudda hans hals och andas in hans lukt.
Så fort jag känner saknaden, tänder jag en cigarett och andas in. Ut och in igen. Varför? För det får mig att känna mig närmare honom. Fånigt? Ja. Sluta? Nej.
Det är svårt att släppa taget om någon man trivdes så bra med. Vi pratade varje dag om allt. Vid flera tillfällen har jag tagit upp telefonen för att slå en pling för att berätta om allt som pågår. Men varje gång kommer jag på att "..nej, det går ju inte".
Saknar hans sällskap. Saknar hans famn som pulserade ut så mycket känslor mot en. Men den har varit borta nu ett bra tag.
Har så mycket att göra här uppe i Linköping. Har inte tid att tänka om dagarna. Men på kvällarna har jag inget att göra och då kommer allt tillbaka.
Sen är jag så dum och ser på ps. I love you, så jag får ta och skylla mig själv.
Gör allt som man inte ska göra. Lyssnar på kärlekslåtar, ser på kärleksfilmer. Lyssnar just nu på vad jag tror är Avril Lavignes make som sjunger en sång till henne. Då tänker jag tillbaka där han sitter i sin morgonrock, på min säng, med gitarren i sin famn och sjunger det som kommer upp i hans huvud. Det var gulligt.
Men livet går vidare och det jag skriver kanske låter hemskt men jag mår faktiskt bra. Så fort jag kom upp till Linköping blev allt mycket lättare. Här har jag händerna fulla och mina tankar dyker inte upp lika ofta. Men dem finns där. Och min största önskan är att jag vaknar på natten av en knackning på dörren och när jag öppnar så står han där. Men det är nog det alla dumpade drömmer om. En romantisk återförening. Men orkade han aldrig åka hem till mig så orkar han definitivt inte åka hit. Men jag vet att skulle jag fått en chans att återvända tillbaks till då allt började, så skulle jag inte förändrat något. Eller, jo. Jag skulle gått upp till hans rum då min lillebror sov över hos oss på rösebergsgatan och gett honom sitt gosedjur, så den inte skulle bli uppäten av aliens ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar