Min första dag i Linköping, som jag såg framför mig skulle bli en skön och avslappnad dag med spa och manikyr, slutade upp med att bli den värsta dagen hittills. Har aldrig varit så rädd och ensam tidigare.
Det var bestämt att jag så fort jag kommit hem skulle ta en titt på min underbara katt, som jag nu köpt. Frågade efter tåg eller buss dit upp men informationen jag fick var att det inte gick någon. Katten bor ute i ett torp. Och eftersom min cykel behöver service så tyckte jag att det var en bra idé att ta en promenad. Lång men uppfriskande.
Jag hade en karta som jag printat ut där hemma innan som back-up. Tur tänkte jag.
Men nej. Det fanns ingen tur med mig på hela resan. Det regna dock inte så, lite tur hade jag allt. Men tro mig, det kändes inte alls.
Ska ta detta i korta, väldigt korta drag.
Jo. Jag började gå, promenera upp till gamla Linköping, kartan sa att jag skulle följa en specifik väg hela vägen. Jag gör det och finner massa roliga ställen som ett skyttecenter, science park, flygvapens muséum och mycket mer. Kommer till Ica, jag köper två flaskor vatten, jag vandrar vidare. Kommer in i ett villa område, tänker "Var fan e ja?" och tittar på kartan. Ser inte var jag är. Frågar en kille och sin mamma var jag kan gå. De frågar om jag är rädd för kossor. "...öh, neeej?". Det visar sig att jag ska gå igenom en kohage. Så jag går igenom kohagen. Korna vilar i skuggan. Sicken tur. Hoppar över grinden inser att vägen hon sa att jag skulle ta är en 70-väg. "...får man gå vid sidan av en väg?" Jag går en annan väg, inser att den vägen inte var bra, går tillbaka och stirrar på vägen. Helt plötsligt kommer en kille joggandes på höger av vägen. Och sen kom några cyklister och cyklar på samma sida. "...jaha...", tänkte jag och började gå.
Går ett bra tag hamnar bland massa torp och olika typer av sädesslag. Wow! Fjärilar överallt. Så vackert. Tiden går. Efter många försök att försöka vända kartan tog jag kartan, knyckla ihop den o la den i min påse. Dö!!!
Tiden går ännu mer. det jag såg som långt borta från mig var nu ca tio meter från mig. "...?"
Frågade folk på vägen. Ingen vet vägen. En gång tog jag upp kartan och fråga var jag var. Jag ville bara gräva ner mig någonstanns. Vi kunde inte hitta oss på kartan. Jag hade gått ut från safe-zone. Men jag verkar inte ha någon safe-zone eftersom jag inte kan läsa kartor. hehe!
Okej, back to the story. Tiden gick, jag beslöt mig för att ringa Lotta. Hon ger mig en vägbeskrivning, min mobil dör, jag vandrar enligt Lottas hjälp. Ser att det är 16 km hem till mig. jag ger upp sökandet, insåg att jag gått runt all skit, det känns som jag går på påsar fyllda med vatten och som är redo att explodera. Jag vandrar hemåt.
Efter ett bra tag (jag talar om timmar av smärta) kom jag fram till kohagen, kände en lycka svår att beskriva, samt att jag var toanödig. Men det kunde jag inte tänka på så lägne förränn jag ser att korna står på hagen jag ska gena genom. "...okej, Emelie. Lugn o sansad. Lugn o sansad."
Jag går, de tittar, jag letar efter någon kossa med horn, de tittar, jag tittar bakåt, de står PRECIS bakom mig. Aaaaah! Kan inte springa, sket i fötterna utan det var bara tanken som gick i mitt huvud hur någon kossa skulle komma springande mot mig och stånga mig. Fel djur som ska stångas men ändå. I huvudet sker allt.
Kommer därifrån, börjar bli mörkt, kommer ut från vila området, "...var e ja?", får panik. Under tre timmar irrar jag runt. Hittar en väg, går vilse, hittar, går vilse, tar en väg, går tillbaka i förtvivlan, det är mörkt, får ännu mer panik. Går i tunnlar, i nästan varje tunnel står ett gäng ungdomar. Har alla mina pengar och allt i min väska jag bär. Men dem såg alla lika snälla ut, så jag var inte så orolig. Men däremot när jag kom till skogarna och alla slingriga vägar som under dagsljus ser helt harmlösa ut. Då höll jag på att förlora mitt förstånd. Skyltar som visar centrum. Toppen, ska bara igenom denna stigen, och denna, och denna, och...eller..jag kanske har gått fel, går tillbaka igen, hade gått fel. Under denna strid med mitt inre och vad jag tror lurar bland skogens dolda väggar, fick jag panik. Börjar darra, gråta, stirra, ville inte blunda, tänkte på morden, på att aldrig få använda min nyckel mer. För många av stigarna hade inte många lampor så jag gick praktiskt i mörker. Var så rädd. Men till slut hittade jag Donkan och såg vad klockan var. Såg en busshållplats och såg att det går en sista buss. Jag var så lättad. Alla andra bussar missade jag och eftersom de går en i halvtimman gick jag alltid vidare varje gång.
Bussen kom, min mobil var död, betalning?, jag slapp. Öppnade dörren till min lägenhet, och det första jag gjorde var...ATT GÅ PÅ TOALETTEN!! Sen la jag mig i sängen och såg på mina fötter. "...oj,oj..."
Jag har lärt mig en hel del efter denna resa:
1. Låt inte någon ge dig ansvaret att läsa en karta (om de inte vill ha sitt livs resa).
2.Gå inte en "jorden-runt-resa" med ballerinaskor (inte ens för pengar)
3. ha en ladda mobil till hands (om du verkligen vill bli nådd)
4. Gå aldrig in i en kohage! (om det inte är på vintern)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar