Blundade för det uppenbara

Hon var alltid där.
Aldrig fysiskt men hon var alltid där.
Ringde ofta på kvällen och han klickade slltid bort samtalet.
man ställde frågan varför hon ringde så ofta. Inte för att det störde mig så mycket men man vill ju veta. Det som mest störde mig var hans svar. "Jag vet inte", "Bara prata".
När jag frågade varför han inte svarar när jag är i närheten sa han att det kändes konstigt att prata med henne när jag är med. ...va?

Jag vet att detta låter helt sjukt av mig att tänka så, men under hela vårt förhållande kände jag mig inte speciell. En tjej vill att killen ska få en att känna en speciell. Men jag var aldrig nummer ett för honom. Kändes som om jag bara var en "fling". Och det var jag. Vi talade mycket om hans ex-flickvänner och jag visste att jag skulle hamna på den listan. Inget tal om saken. Men jag blundade. Blundade för det uppenbara.

Men nu mår jag bra.
Mina dåliga mornar är borta märkte jag idag. Kanske för att min sömn just nu är begränsad.
Haha, blev faktiskt rädd för mig själv idag. Var så trött. Ville bara hem,men jag hade en föreläsning kvar. Det går nog bra, tänkte jag.
Sitter på främre raden och ska skriva ner det som är skrivet på tavlan. Håller på och skriver, samtidigt som jag känner att ögonen sluts. Helt plötsligt "vaknar" jag upp och kollar ner på pappret. Jag skulle ha skrivit två korta meningar. Men det jag såg på pappret var inte ens ord. Jag hade fört pennan upp och ner på pappret. Förstod ingenting. Rasten kom och jag nästan sprang ut för att ta frisk luft. Det var det kusligaste jag vari med om. Och jag vill inte vara med om det igen.
Nu ska jag sova in några timmar innan morgondagens lektioner tar start.
Godnatt