Kaedes bravader som ung

Läser en bok som handlar om en krossad familj som försöker överleva dagarna efter att en av sönerna på 9 år blivit påkörd av en bil. En katt kommer sedan in i bilden och förändrar deras vardag.
Hade nästan glömt bort hur kaotisk tiden var då Kaede var en liten kattunge som älskade att tänja på gränserna (kändes det som).
Undertiden jag läser boken dyker minnen upp. Jag minns hur hon skullehoppa upp på allt. Speciellt när jag inte var van vid att ta ner toa-sitsen. Så ibland sa det "plums" och ut kom en blöt svart figur. Man trodde att hon skulle fatta efter ett tag att inte hoppa upp på toaletten, men det blev istället jag som fick ändra mitt tankesätt.
Kommer även ihåg mina måltider som under två av dessa veckor åts på stående fot. Innan hade flera måltider hamnat på golvet efter att Kaede också ville ha mat. Maten åt jag på det lilla bordet i kokvrån/hallen. Ibland hoppade hon upp på mig, genom att hoppa upp och sätta klorna i mina ben för att dra sig upp (då hon var för liten för att hoppa högre) eller så satte hon klorna på min rygg. Efter detta så lyckades hon alltid hoppa upp på maten som sedan hamnade på marken (och mig).

Men nu är hon klassad som vuxen och är mycket lugnare. Däremot är hon slugare och vet vad som får mig upp ur sängen (hon välter sopkorgen). Men min kärlek till henne är oändlig.

Hugs and Kisses
Emsan

Ingen energi att fälla tårar

Känner att tröttheten börja tränga in i mitt liv igen.
Det är några dagar kvar till jullov och jag längtar. Längtar efter att kunna andas ut. Har inte varit ledig sen sen ett år tillbaka. Sommaren kunde man inte njuta av då man valt att ta en sommarkurs och efter det var det bara att plugga till omtenta.
Jag behöver semester. Spelar ingen roll var. Det hela handlar mer om att finna sig själv igen och kunna gå och lägga sig utan att ha planerat in något för dagarna framåt.
Dessa dagar som varit har inte varit glada eller lugna. Och det plågar mig för jag har så mkt att ge och jag älskar att vara glad. Jag vill le och sprida glädje runt omkring mig, men jag får inte upp ett äkta leende. Jag går omkring på dagarna och vill sova, men när jag går och lägger mig hör jag hjärtat slå hårt, mina andetag är tunga och mina ögon vill inte stängas. Tårar vill komma ut, men jag orkar inte lägga min energi på det för energi jag har kvar måste räcka till dagarna som är kvar.
Jag vet inte hur senaste tentan gick. Tror inte det gick så bra om jag ska vara ärlig. Men säg att jag gör denna kommande tenta och pluggar arslet av mig den vecka som är kvar, och sen få reda på att jag inte klarat senaste tentan. Då kommer lovet, som jag behöver, att gå åt till att plugga omtenta. Och då måste jag vänta till sommaren för att kunna koppla av.
Jag känner att tröttheten börjar komma och förra gången den kom så blev jag helt förstörd inombords och fick ta ett år ledigt. Det ska inte hända igen för nu vill jag bli av med studierna så fort som möjligt.
Imorn ska jag åka till tornby och handla julklappar och under tiden så ska jag fundera på om jag ska ta denna tenta vid nästa tillfälle. Tycker INTE om att hoppa över en tenta för det känns som ett misslyckande (shit vad jag låter som en nörd), men jag tänker inte falla in i mörkret igen. Behöver ro och låta hjärnan varva ner lite. Sen måste jag ha tid för att håret att växa för fy vad min nya frisyr ser ut haha!

Hugs and Kisses

Den lysande frånvaron

Jag tittar ut genom mitt fönster.
Himlen, som ofta brukar vara så ren och behaglig att se på, är nu smutsig.
Färgen är inte lika välkomnande. Stjärnorna ligger dolda för varje själ att se.
Himlen lyser i en gulbrun nyans. Den lyser så starkt att det inte skulle göra någon skillnad att tända levande ljus. Dock är ljusens låga mer fager än himlen som ikväll kan skådas. Vart har himlens skönhet tagit vägen?
Har den fått nog av all ondska som den genom tiderna varit med om?
Eller är det bara jag som ser himlen från fel vinkel?
kan jag tagit miste?
Jag tittar ännu en gång ut genom rutan.
Nej, himlens renhet och oskuldsfullhet lyser med sin frånvaro.
Var är du?