Rädslan att förlora dig plågar mig

Helgen har varit riktigt trevlig. Då inte UK12 stod på schemat så hamnade man hos Pernilla istället för gott vin och exotiska frukter till chokladmousse. Mums! Till det sågs "Chocolate" som är lika bra varje gång. Och Johnny Depp är ju alltid lika het ;) Kvällen avslutades med "Guitar Hero" som jag aldrig spelat tidigare. Det var ju askul haha. Måste göra om! Sen kom chocken. När jag cyklade hem från henne så...så tror jag att jag cyklade förbi Emil. Rött hår, brun ovve och sitter ner och tar en titt på sin cykel. Av ALLA dagar och tider så ser man honom när man varit hos någon för att undvika tanken av att han är ute och har det kul (singel som han nu är). Mina ben började skaka så häftigt att jag var tvungen att leda cykeln hem. Hjärtat bultade till max och tankarna gick. "Var det Emil?" "Skulle jag sagt hej?" "Såg han att det var jag?" "Sa han hej?" "Kommer han att cykla mot mig för att fråga varför jag inte sa hej?"..."Fan nu kommer denna natt också bli sömnlös...". Senare på natten när man ligger och stirrar upp i taket så för jag ett sms. Ett sms där det står att han inte kan se en framtid utan mig. Vad ska jag göra tänkte jag. Han är full. Ska jag svara? Vill jag svara? Och om jag svarar...kommer jag få ett svar på det? Sket i allt och skrev tillbaka. Slutade med att vi messade till en timme framåt. Vissa ggr fick jag panik då min mobil inte ville skicka mina meddelanden (jävla mobilhelvete!). Starka, kärleksfulla ord skrevs från båda håll och till slut kunde tårarna inte hålla sig längre och de bara föll. Vad fan har vi gjort. Vill ju att denna tid ifrån varandra ska göra oss starkare och förhoppningsvis så blir det vi igen. Men tänk om det äter upp oss och det vi hade? Och alla saker som sades. Vi båda var ju inte riktigt nyktra och jag vet att det vi skrev endast är önsketänkade. Idag gör det ont. Riktigt ont. Jag vill bara springa upp till honom och ge honom en örfil. För jag är så sårad av situationen som blivit. Samtidigt vill jag ta tag i honom och föra hans läppar mot mina. Saknar hans kyssar och omfamningar. Men det är inte jag som ska ta nästa steg. Det är han. Fan för detta. Fan. Men igår kom i alla fall mamma och min bror Erik upp för att stötta mig. De är helt underbara. Tack <3 Först gick vi och klippte oss. Medan vi väntade kom det in två tjejer som ville prata med ägaren. Ägaren var inte där och de började skrika om hur deras mamma blivit av med halva sitt hår och att hon nu gråter hemma för att hon inte kan gå ut. De bara skrek och skrek och begärde pengarna tillbaka på momangen. Stackars han som fick allt på sig. Tjejer fortsatte skrika om samma sak om och om igen. "Jag kommer från Stockholm och jag jobbar i butik!!!" ..Jaha?? Det verkade vara så att hon hade gjort hårförlängning där och sedan gått hem och plattat på limmet så håret gått av. Vem fan är så dum så man plattar på limmet?!! Fattar inte. har hon inte lyssnat på råden hon fått får hon ta och skylla sig själv. Men hon hade fått tid på måndagen (imorgon) för att fixa allt men dessa tjejer skrek och krävde pengarna tillbaka. Herregud. Och sedan blev det personangrepp också. ojoj...vi kom till slut ut med klippta frisyrer för att sedan åka till Coop för att fixa toasits. Självklart när vi kom hem så hade vi fått tag på FEL toasits så vi fick åka hela vägen tillbaka igen för att hämta den rätta. Den var då slut på lager men till slut hittade vi en annan. Och nu sitter den på min toalett stabilt och bra :) Nu ska jag bara be en som kan toaletter och komma hit och fixa trycket i toaletten som inte gör det den ska haha. Men det får bli efter framläggningen av mitt arbete. Har så mycket att tänka på. Och min första Gardasil-spruta ska tas på onsdag också. Ligger i min kyl för tillfället. Usch för sprutor. Men det är för en bra sak. Nu sitter jag här och ska börja arbeta med resultatdelen av mitt arbete men sitter i mina tankar. Igen. Försöker få fram hans ansikte i mina tankar men jag vet att det ligger en barriär med tårar emellan och jag vet inte om jag orkar det nu. Vet liksom inte hur jag ska hantera situationen. Har aldrig varit här tidigare. Kollar på smsen vi skrev under helgen och jag blir varm inombords. Samtidigt blir jag ledsen för att jag inte kan säga hur allt kommer bli. Vill hoppas men jag vill inte ha för stora förhoppningar. För om vi står där och mer tid krävs så vet jag att jag inte kan ge mer och jag vill inte genomgå ännu en vecka med tårar och smärta. Så jag ska kämpa och hoppas på det bästa - att det blir han och jag igen. För jag har så mycket kärlek till denne kille att jag inte tänker ge upp om oss. Och på hans front så hoppas jag att han gör det bästa av sommaren. För jag ha honom tillbaka. Han är mitt allt. Min värld. Men som jag sa tidigare så kan man inte bara hoppa in i förhållandet igen. Några dejter får det allt bli innan för att se om allt känns bra. Oj, vad jag börjar hoppas för mycket här. Men det är det enda jag kan göra nu. Det är upp till honom nu. Jag kan bara se till att ändra om min vardag (som hittills varit svårare än väntat). Livet är pissigt ibland, men det är en själv som styr livet så det är bara att ta rodret och styra dit man vill. Sen får man se om platsen man styrt mot finns kvar. Annars får man väl styra mot något annat.