När ska striden vara över

Trodde väl att han skulle kommit tillbaka nu. Trodde det snabbt skulle gå upp för honom att det han gjorde var fel. Börjar känna att jag kanske gjorde fel. Fan fan fan! Just nu känns allt skit. Och jag har egentligen inte tid att tänka på detta. Är dock i bättre läge än Becka, stackarn. Är i Indien och vet inte när hon kommer hem och vad hon får ta med i sin rapport. Ska ge henne en stoooor kram när hon kommer hem. Och säkert tårar. för det var hon som fick ihop mig och Emil. Gråter för första gången på väldigt länge. Längtan efter honom är enorm. Och jag vet inte vad som väntar. Tänkte först att jag skulle köpa en ros till honom nästa gång vi ses. Då vi får se om det blir vi igen. Men tänk om det åt fanders? Och varför ska han ha en ros???? Är det någon som ska ha rosor så är det väl jag?!! Antar att jag vill komma fram till honom, se så snygg ut som möjligt och med en ros som en påminnelse om oss, och att det ska få honom att ändra sig om han nu kommer för att säga farväl. Åh, det gör så ont bara att skriva det. Men är han inte redo för ett förhållande så är han inte det. Men fan. Tog det honom ett helt jävla år innan han var modig nog att göra slut? För det är det han har gjort. Han har gjort slut med mig. Tror inte jag har insett det riktigt. Gör det fortfarande inte. Kanske för att jag inte vill tro det. Så är fallet. Jag är dumpad. Lämnad. Alldeles ensam. Utan någon att dricka te med på kvällarna. Utan någon att pussa godnatt, att hålla om vid då man vaknat upp under natten. Och när mina ögon öppnar sig så ser jag in i en vägg. Kunde förut inte ha ryggen fri från sängen, men nu kan jag. För jag vill så se hans ansikte när jag vaknar. Jag önskar detta varje morgon. Men den slår aldrig in. Och inte kom du med en grön jacka heller senast vi sågs. Ett tecken på att det inte finns något att hämta? Min lägenhet är så tom, mitt hjärta är så tomt. Och jag skriker av längtan till dig. Jag hade börjat hoppas för mycket och nu står vi här. eller rättare sagt, JAG står här. Hur ska jag någonsin kunna lyfta upp mig ur det här? Känns som en omöjlig uppgift. Vill så gärna ha dig i min famn. Hålla om dig. Lukta på ditt hår, din nacke, ditt bröst. Jag är så arg på dig så jag kokar. Vill skrika åt dig. Vill få ögonkontakt med dig så du ser hur jag känner. Känn plågan! Känn smärtan du gav mig! Känn smärtan jag gav mig själv när jag valde att vänta på dig! Fan vad dum jag är. Tårarna bara flödar. De faller för att jag är arg på mig själv. Varför fan lät jag mitt hjärta öppna sig? Tyckte själv det gick jävligt snabbt från tjejen innan och till mig. Men hur skulle jag kunnat veta att det skulle orsaka detta? Jag är krossad. Förstörd och totalt okontrollerbar. Kollar på dina sms ständigt. Jag vet att jag har sagt att du inte kan skriva sms när du är onykter. Men imorgon ska du på fest. Och jag vet att jag inte kommer kunna släppa min mobil. Hur ska jag orka detta? Kämpa för något man inte vet kommer ske? Fast man går ju denna utbildning för att bli något i framtiden och det vet man ju fan inte om man blir eller ej. Så varför inte kämpa på. Kämpa för något man vill och tror på? Jo....för att allt är så jävla orättvist. Kan du inte bara åka till Umeå och göra allting lättare här. Vill inte ha dig här! För jag väntar hela tiden på att du ska ställa dig utanför mitt och ge mig ett sms om att du är här. Vilken jävla situation. Chockad är jag över hur många ggr jag har svurit i detta inlägg. Förhoppningsvis är det ingen som läser igenom dessa. Det är bara massa skit som man behöver få ut ur systemet. Tyvärr kommer allt tillbaka dagen efter. Men sånt är livet antar jag. den här jävla acceptansen överallt. Acceptera detta och acceptera detta. Nej! Jag tänker fan inte acceptera detta! Att det är slut mellan mig och Emil? Fan heller! Min kärlek till honom är oändlig och jag vet att han älskar mig också. Och om han inte hann övervinna sina funderingar över sommaren? ja....då släpper jag taget. Tänker inte kämpa längre. Om han fortfarande tänker på mig efter han levt ut så får han kämpa för att få mig tillbaka. Men varför kämpa så hårt för något när man kan hitta en annan. Innerst inne vill jag att han ska kämpa för mig, om det är så att sommaren inte räcker till. Men är vår kärlek så stark? Är hans kärlek till mig så stark? Kommer jag ens behöva tänka dessa banor efter sommaren? Och hur kan vår kärlek vara så jävla stark när han valt att dumpa den för att leva som singel. Är så arg så jag kokar. Men jag vet att det skulle gå över om han är i min famn igen. Frågan är bara när. Jag har rätt att ifrågasätta vår kärlek då han valt bort. Men jag tror ändå på den och någonstans inombords tror jag väl han gör det också. Bara svårt att få fram den ibland. Kvällen är alltid värst. för det var då vi spenderade vår tid tillsammans. Har fortfarande inte öppnat min frys. Vill inte se de frysta grönsakerna du köpte åt oss. Dagen innan vi gick skilda vägar. Inga varningsklockor. Ingenting. Pang sa det bara. PANG! En smäll rakt på käften och ett slag i magen. Efter du gick låg jag och skrek på golvet. Det gjorde så ont. Två och en halv vecka har gått och den smärtan är över. Nu är endast oron och ängslan där. Oron att du inte är redo att hitta tillbaka. tillbaka till mitt hjärta. ...Så mycket blandade känslor. Tror jag behöver sova. För att vakna upp framför en vägg och inte dina vackra ögon. Dina ögon var inte så fulla av liv som innan. Låt ögonen vara glada när vi möts igen. Håll om mig. Och släpp inte taget. Jag älskar dig Emil <3