Är du kvar imorgon?

Sommaren har kommit mot sitt slut. Jag hör Daughtrys röst i mitt huvud sjunga ut orden "Be careful what you wish for cause you might get it all". Fick det jag önskade mig...men jag är inte så lycklig som jag hade tänkt mig. Sommaren tog väldigt hårt på mig. Än så länge vågar jag inte ta fram mina känslor. Inte helt i alla fall. För jag har kvar så mycket sorg bland mina känslor att nu när jag ser gamla foton så gråter jag och får en klump i magen. För om vi börjar om på nytt igen...kommer allt att tas ifrån mig igen nästa sommar? Lite mer än en vecka har gått så jag kan ju förstå att jag fortfarande är ledsen. Men för hur länge? Kommer jag våga släppa lös mina känslor igen? Kommer jag kunna se på honom utan att känna smärtan han gav mig? Hur lång tid kommer det ta innan han kan röra vid mig och jag inte tänker "tänk om detta är sista gången han smeker min arm"? Detta kommer ta tid, det vet jag. Men det är inte så att jag inte vill vara där jag är nu. För skulle jag inte vilja satsa igen så skulle jag inte vara här. Men om dessa känslor inte tynar bort om ett tag så är det ett tecken på att jag tog mer stryk än vad som kan förlåtas och vi får gå skilda vägar. Men vi får hoppas att det inte kommer komma till detta. För båda är här. Och båda vill satsa. Jag är bara ledsen för det känns som om min "sommar" inte riktigt är över och känslomässigt har sommaren varit ett rent jävla helvete. Mina sömnsvårigheter är dock borta så på den fronten är jag glad. Hugs and Kisses Emsan