Frustrationens skrik

Det är snart tre månader sedan vi sågs. Och jag vet inte om resultatet efter vårt nästa möte blir vad jag hoppats på. Jag har längtat så efter att få se dig igen. Men nu så blir jag bara mer och mer rädd ju fler dagar som går förbi. Jag hoppas att du har det bra och att du är lycklig. För jag vill inget annat än att du ska må bra. Har nu suttit här i flera minuter och dragit mina fingrar över tangenterna och försökt komma på vad jag ska skriva. Har så mycket känslor inombords som vill ut men jag kan inte få ut dem. För varför tänka på sina känslor när man inte får dem besvarade? Jag är som ett stort frågetecken och har varit det ett tag nu. Endast för att jag valde denna väg att gå. Tänker på en tanke, sedan motsäger jag allt för att sedan vända det på ett annat sätt och till slut vill jag bara skrika ut all frustration. Känner mig så dum. Kan i mina tankar se folk som skrattar åt mig bakom min rygg. Valde han att säga att jag kunde "vänta" för att slippa säga nej till mig? Gjorde han det av medlidande? Har kontakten under sommaren inte varit ett tecken på att han fortfarande tänker på mig? Eller har han bara sätt det som vänskapligt? Ser han oss som vänner? Skulle vi kunna bli vänner? Tårarna rinner ner för min kind av ren plåga. Kanske han insett att vi var ett misstag. Har haft så många dåliga drömmar nu att jag inte orkar gå igenom dem. Och att han varit (är?) i Linköping utan att nämna det till mig har gjort riktigt ont. Inte för att jag velat träffa honom (för det är jag definitivt inte redo för) utan bara för sakens skull. Jag borde inse att jag inte är en del av hans liv längre. Men jag saknar honom. Herregud, detta låter som jag "stalkar" honom eller ngt vilket jag verkligen inte gör! Dock finns han ständigt i mina tankar och jag kan väl medge att jag spelade "Bubble Monkey" varje kväll innan jag gick och la mig för att få ett bättre resultat och få en anledning till att skicka ett sms till honom och skryta. Men till slut blev mina poäng skrämmande höga att jag nu lagt ner det spelet. Fan vad dum jag är...tror det är därför jag gråter om kvällarna just för att jag känner mig så dum i huvudet. Varför fan skulle han komma tillbaka. Vad var det som var så speciellt med oss att han skulle vela försöka igen? Känner mig så dum....