Allt för kärleken

Dagarna går och nu börjar de gå hyfsat fort. Mat lagas och fryses in och gymmet blir ofta besökt av mig. Idag blev det att träna hemma då regnet inte lockade en att gå ut. Men imorgon är jag där igen. Min kropp har börjat förändras. Jag ser både bra förändringar och förändringar som får mig att avsky det jag ser. Jag blir mindre, det är positivt. Vissa av mina kläder blir jag mer och mer bekväm i att bära, medan andra plagg vill falla av mig. De delar jag vill få en bättre form på håller på att förändras, men mer tid behövs för att det ska bli någon drastisk förändring. Däremot blev jag väldigt rädd för några nätter sedan när jag kom hem från jobbet och skulle ta av mig mina kläder. När jag tog av mig tröjan så såg jag se min bröstkorg. Har aldrig sett den förut riktigt så och jag mår riktigt dåligt för detta. Jag ser Hollywood-kvinnorna i 50-års åldern som visar detta utan någon ansträngning. Men de har ju inget fett på kroppen och ser ut som vandrande skelett. Jag vill INTE bli en sådan. man kan också lätt se mina revben och även det är jag inte van vid. Jag hoppas verkligen att detta bara är en intermediär fas och att det snart går bort. Kanske om jag tränar bröstmusklerna mer så försvinner synen av bröstkorgen men jag kan inte sånt här så jag vet inte. Men lite skraj är jag. Samtidigt vet jag att jag äter. Kanske inte lika mycket som tidigare men då åt jag ju alldeles för mycket så jag anser att mina nuvarande matvanor är bra. Men för säkerhets skull så ska jag börja ta en nutrilette-shake till frukost. Annars går mitt liv hyfsat bra, även om tårarna fortfarande närvarar under min vardag. Vet fortfarande inte hur jag ska tänka och jag tror inte jag kommer hitta det bästa sättet att tänka innan sommaren är över och våra ögon möts igen. Ena stunden tänker man på hur han kommer fram till en och säger att han aldrig kommer släppa taget om mig igen, och i den andra stunden blir jag arg på mig själv som tänker så bra tankar att jag börjar tänka på situationen då han säger till mig att han inte är redo att lämna sitt singelliv. Men dagarna går i alla fall. Jag jobbar några dagar i veckan och hittills har det gått bra. Jag har till och med fått ett nummer av en kille. Han ville bjuda ut mig på middag. Ja, varför inte? Jag behöver något annat att tänka på. Vi får se. Men han verkade riktigt trevlig och kul var det också att veta att man fortfarande är attraktiv på marknaden :) Jag har dock insett en sak. Åldern börjar knappa in och jag har insett att jag inte har tid att hitta någon bara för det roliga i det hela. Om några år kommer jag vela ha barn. Det betyder att jag inte har råd med några flörtar eller förhållanden som inte håller. Han som ville bjuda mig på middag var trevlig, men jag kan inte se honom som far till mina barn. Insåg detta när jag stod där vid kassan och han skrev ner sitt nummer på kvittot han fick. Konstigt sätt att tänka, jag vet. Men det är faktiskt tid att tänka på detta. Jag kan se Emil som en bra far. Han var så underbar med Nova. Jag kan bara hoppas på att vi hittar varandra igen. Jag saknar hans närhet. Fick nyligen höra hans röst och det var så underbart...ändå tills vi skulle säga hejdå. Då insåg jag att jag lett och skrattat under samtalet och naivt fått i tanken att det var han och jag. Den tanken försvann när jag skulle säga hejdå och insåg att vi inte är tillsammans längre. Klumpen i magen kom tillbaka och jag ville bara försvinna. Varför plågar jag mig själv på detta sättet? Jo, för kärleken. Kärleken som jag vet finns kvar och som jag hoppas blir hel igen.