Jag vill komma hem

Kan inte skriva mer på kandidatarbetet. Nej, det är inte för att jag är klar. Lite kvar har jag allt. Men du är ständigt i mina tankar. Kan inte få dig ur mitt huvud. Varje dag säger jag till mig själv att vår kärlek kommer klara detta. Du kommer komma tillbaka och kämpa för mig. För oss. Att leva här i linkan i två år till och veta att det inte finns någon chans till något nytt plågar mig. Så fort jag kom av bussen igår kom klumpen tillbaka. Bara att veta att jag kan promenera till dig gör ont. Allt blir lättare när du åkt. Frågan är bara om det blir lättare när du kommer tillbaka. Ska jag få leva denna höst och denna vinter ensam? Utan dig? Utan din värme och dina ljuvliga läppar. En plåga. Igår skulle det varit vår dag. Du skickade mig ett hjärta och jag fick styrkan att klara av kvällen mycket enklare. vet inte riktigt just kan göra för att få oss tillsammans igen. Allt hänger på dig antar jag. Jag kan bara kämpa. gymkort ska köpas, så många pass på jobbet ska tas och i augusti åker jag ner till Göteborg för att umgås med familjen. Egentligen skulle jag själv behöva komma bort. Men jag hade hoppats på att få åka bort med dig. Kanske, om du vill tillbaka in i mitt liv, så kan vi ta en tur någonstans. För att bygga upp något nytt. Det är bara en tanke. Längtar så efter att vara i din famn igen. Du är mitt allt. Min sol och min måne. Du är stjärnan som leder mig hem. Men för tillfället är det molnigt och stjärnan lyser med sin frånvaro. Kommer den någonsin tillbaka? Låt oss hoppas på detta. För jag vill komma hem. Så många vänner har stöttat mig i detta. Ottilia till exempel passade min katt över helgen. Och när jag kom hem så var disken ren och ett vykort hade hon lämnat där det stod "Du är bra, glöm inte det!". Hon visste vilken dag det var igår och ville inte jag skulle behöva tänka på disken. Så rar hon är. Men detta har verkligen tagit över min vardag. Helt sjukt hur en längtan kan ta över allt. Tror också det är för att jag tillåter det ske. Men tänk om jag glömmer? Tänk om vi kommer dit där han är redo, men jag inte vill? Och tvärtom, tänk om han inte vill? ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH, vad jag tänker för mycket! Nu går jag upp på min cross-trainer och svettas ut detta skitsnack. Jag älskar min Emil. Och förhoppningsvis så har detta inte tagit så mycket stryk på mig att jag tänker om. Men nu så är jag så ivrig på att se honom igen. Tänker på vad jag ska ha på :D Kanske ska jag lägga lite pengar på en ny klänning? Fast om svaret blir ett "Jag är inte redo" från hans sida så kommer jag ju slänga klänningen och det vore ju att slänga pengarna i havet. Nej.....aaaaaah...gå på cross-trainerna nu. Hugs and Kisses Emsan

Idag är det en söndag. Bara en vanlig söndag

Efter en underbar helg sitter jag nu på bussen upp till Linkan för att förhoppningsvis mötas av en kelig katt :) Idag skulle det varit ett år. Ett år sedan vi tog promenaden längs stångån. Ett år sedan du var så bitter över att ditt spel inte kommit fram då den skulle. Ett år sedan allt började. Det är också nästan tre veckor sedan allt tog slut. Men hoppet finns kvar om att det blir du och jag igen. Det är det jag lever för just nu. Du är ständigt i mina tankar och idag kommer du vara det extra mycket då detta skulle varit vår dag. Jag undrar vad du tänker. Vad du gör. Skulle vilja radera ditt nummer, men då jag kan det i huvudet så skulle jag skriva in det igen. Typiskt. Men dina meddelanden vill jag ha kvar. Det är de och dina ord som får mig att hålla ut. Har en känsla av att jag inte kommer få fler sms. Kanske är det bra. För samtidigt som dem värmer så blir jag irriterad då det ser ut som du inte kämpar. Jag är rädd att detta kommer sluka upp oss. Men detta är ju ingen riskfri väg. Den är full av risker. Men jag står kvar med det hopp som finns. Tänker aldrig släppa det. För då skulle jag förlora dig. Jag försöker se den dagen då vi ses igen. Konstigt nog verkar den dagen alltid vara blåsig. Vore kul om det skulle stämma. Magic power! jag försöker också hitta de ord, de handlingar jag kan göra för att få dig tillbaka. Men jag har insett att jag inget kan göra. Bara vänta. Och inte visa mig. Tyvärr har ju detta redan hänt men genom ett rent rent misstag. Allt blev så fel. Så knasigt. Men så blev det. Kan bara bättra mig. Vad jag har insett i alla fall är att det endast är du som kan komma fram och säga något. Då det är du som valt denna väg kan jag bara hoppas. Skulle så vilja höra de tre orden från dig igen. Att håller om mig för att aldrig släppa taget igen. Att få veta att kyssen du ger mig inte kommer bli den sista. Och att få öppna ögonen på morgonen och se ditt ansikte och veta att detta är vad jag skall vakna upp till igen. Det är vad jag hoppas på. Det är vad jag tror på. Det är vad jag lever för. Men detta kan endast du göra beslutet om. När det nu är, om det är efter somamren eller om ett år, det vet jag inte. Men en sak ska du veta: även om sommaren inte har gett dig det du var ute efter, en ro i själen, så kommer jag fortsätta att hoppas på oss. Jag vill inte förlora dig, älskling. Du betyder allt för mig. Ge mig de tre orden, när du vet att du vill bli min. Och om du hittar någon annan på din väg, så kan jag bara önska dig lycka till på din resa. Även om det plågar mig att säga så. För jag ser dig fortfarande som min.

Är arg för jag saknar dig så

Var är min Emil? Drömmer om en Emil, men det är inte han. Ibland är han elak. Inatt var han helt underbar. Kommer jag någonsin får den riktiga Emil tillbaka? Eller måste jag fortsätta drömma? Det gör så ont att inte ha dig i min famn. Låt det bli oss igen. Idag firades mormor för sina 75 år. Ett stort grattis till dig, älskade mormor. Synd att det tog slut mellan mig och Emil. Mormor hade tyckt om honom. Nu grillas det på verandan. Jag har fortfarande ingen hunger och har redan ätit smörgåstårta. Men något kan man allt få i sig. Bara tanken av att öppna frysen skrämmer mig. Jag bara ser de frysta grönsakerna framför mig. Tror jag får ta och slänga dem är jag kommer hem. Måste ju ha mat i mig. Är fortfarande sugen på lite ris och en god sås. Menmen..nu ska det dukas.

Låt inte ilskan ta över. Släpp fram det goda

Mina känslor har gått upp och ner och självklart dyker allt det dåliga upp på natten. Speciellt då eftersom du alltid var närvarande vid denna tid. Det är just då jag känner mig som mest ensam och ledsen. Fast de två senaste dagarna har det gått till ilska. Och ilskan gör ju att allt annat knuffas undan. Som viljan att kämpa och hålla ut. Jag vaknade imorse och insåg att det är dumt att vara arg. Det tar så mycket energi och man får inget gott utav det. Jag tänker hålla ut. Och hålla tanken varm att du en gång går fram till mig (gärna med blommor:)) och säger att du inte kan tänka dig ett liv utan mig och att du är redo för vår "andra" första dejt. Bara tanken gör att jag får fram ett leende. Det må vara en dröm, men jag får hoppas att den slår in. För ett liv utan dig vore ett liv utan sol, utan vind och utan kärlek. Du var ute igår och jag väntade på ett sms inatt. Men jag fick inget. Det är bra, även om jag vaknade en gång i timman och kollade efter meddelande ;) Kärleken är stark, men självklart har den sina svaga stunder. Som allt annat. Och det måste den ha. Jag ser en framtid med dig vid min sida. Imorgon skulle vi firat ett år. och det gjorde ont igår av bara tanken. kanske kommer det göra ont imorgon, men idag känner jag mig starkare. Starkare av tanken att vi någon gång KOMMER att fira ett år, men inte imorgon.

Varför skulle du vilja komma tillbaka till något gammalt och använt

För en månad sedan var allting perfekt. Vi hade varandra och tillbringade dagarna tillsammans. För mindre än en månad sedan var allt perfekt. Och nu är allt borta. Ditt leende, din famn, din dator och din tandborste. Det enda som är kvar är nyckeln du lämnade tillbaka. Hur kan jag kämpa för något som du valt att kasta bort? Du skriver om dina känslor och att det skulle vara ditt största misstag att lämna det vi hade. Gissa vad. Du har redan gjort detta misstag. Eller du kommer kanske inte ihåg morgonen den 23 april (en måndag) då allt gick i kras? Och att du inte kan få mig ur tankarna sen dess...jag menar hur fan ska det då gå efter sommaren? Åt helvete skulle jag tro. Och jag vill inte tro det för jag saknar dig så mycket. Jag gråter av bara tanken av att ha förlorat dig. Under dessa två dagar har jag varit så arg att jag har huvudvärk. Arg på dig, arg på mig. Men jag tror jag är arg för att jag saknar dig så mycket. Arg för att jag inte lyckades behålla dig i mitt liv. Arg att jag inte kunde vara den som kunde dämpa dina tankar.Jag är så arg, för jag vet inte vad jag skulle kunnat ändra på om jag skulle fått möjligheten att gå tillbaka i tiden och få dig att stanna. På något sätt känns allt mitt fel. Och varför skulle du komma tillbaka till mig? Om du kunde lämna mig, så varför komma tillbaka? ...Jag vill ha dig tillbaka. Finns inget mer jag vill. Men du kommer att få kämpa för mig...om du fortfarande älskar mig längre fram. Mina ögon är alldeles svullna och inte många timmar fick sovas natten till idag. Går nu och lägger mig. Och förhoppningsvis får jag ha dig i mina drömmar. För det kan du inte ta ifrån mig. Det och min kärlek till dig. Du må allt vara dum i detta, men fin är du. Hoppas du inser snart hur dum du varit och kommer tillbaka snart. För jag älskar dig. Du är mitt allt. Jag bryr mig om dig och hur du känner. Jag försöker bara få ur allt det värsta i mig så jag kan sova om nätterna. Imorgon ska mormor firas, och jag måste vara mitt glada jag. Annars äter denna familj upp en innan man hinner fly.

När ska striden vara över

Trodde väl att han skulle kommit tillbaka nu. Trodde det snabbt skulle gå upp för honom att det han gjorde var fel. Börjar känna att jag kanske gjorde fel. Fan fan fan! Just nu känns allt skit. Och jag har egentligen inte tid att tänka på detta. Är dock i bättre läge än Becka, stackarn. Är i Indien och vet inte när hon kommer hem och vad hon får ta med i sin rapport. Ska ge henne en stoooor kram när hon kommer hem. Och säkert tårar. för det var hon som fick ihop mig och Emil. Gråter för första gången på väldigt länge. Längtan efter honom är enorm. Och jag vet inte vad som väntar. Tänkte först att jag skulle köpa en ros till honom nästa gång vi ses. Då vi får se om det blir vi igen. Men tänk om det åt fanders? Och varför ska han ha en ros???? Är det någon som ska ha rosor så är det väl jag?!! Antar att jag vill komma fram till honom, se så snygg ut som möjligt och med en ros som en påminnelse om oss, och att det ska få honom att ändra sig om han nu kommer för att säga farväl. Åh, det gör så ont bara att skriva det. Men är han inte redo för ett förhållande så är han inte det. Men fan. Tog det honom ett helt jävla år innan han var modig nog att göra slut? För det är det han har gjort. Han har gjort slut med mig. Tror inte jag har insett det riktigt. Gör det fortfarande inte. Kanske för att jag inte vill tro det. Så är fallet. Jag är dumpad. Lämnad. Alldeles ensam. Utan någon att dricka te med på kvällarna. Utan någon att pussa godnatt, att hålla om vid då man vaknat upp under natten. Och när mina ögon öppnar sig så ser jag in i en vägg. Kunde förut inte ha ryggen fri från sängen, men nu kan jag. För jag vill så se hans ansikte när jag vaknar. Jag önskar detta varje morgon. Men den slår aldrig in. Och inte kom du med en grön jacka heller senast vi sågs. Ett tecken på att det inte finns något att hämta? Min lägenhet är så tom, mitt hjärta är så tomt. Och jag skriker av längtan till dig. Jag hade börjat hoppas för mycket och nu står vi här. eller rättare sagt, JAG står här. Hur ska jag någonsin kunna lyfta upp mig ur det här? Känns som en omöjlig uppgift. Vill så gärna ha dig i min famn. Hålla om dig. Lukta på ditt hår, din nacke, ditt bröst. Jag är så arg på dig så jag kokar. Vill skrika åt dig. Vill få ögonkontakt med dig så du ser hur jag känner. Känn plågan! Känn smärtan du gav mig! Känn smärtan jag gav mig själv när jag valde att vänta på dig! Fan vad dum jag är. Tårarna bara flödar. De faller för att jag är arg på mig själv. Varför fan lät jag mitt hjärta öppna sig? Tyckte själv det gick jävligt snabbt från tjejen innan och till mig. Men hur skulle jag kunnat veta att det skulle orsaka detta? Jag är krossad. Förstörd och totalt okontrollerbar. Kollar på dina sms ständigt. Jag vet att jag har sagt att du inte kan skriva sms när du är onykter. Men imorgon ska du på fest. Och jag vet att jag inte kommer kunna släppa min mobil. Hur ska jag orka detta? Kämpa för något man inte vet kommer ske? Fast man går ju denna utbildning för att bli något i framtiden och det vet man ju fan inte om man blir eller ej. Så varför inte kämpa på. Kämpa för något man vill och tror på? Jo....för att allt är så jävla orättvist. Kan du inte bara åka till Umeå och göra allting lättare här. Vill inte ha dig här! För jag väntar hela tiden på att du ska ställa dig utanför mitt och ge mig ett sms om att du är här. Vilken jävla situation. Chockad är jag över hur många ggr jag har svurit i detta inlägg. Förhoppningsvis är det ingen som läser igenom dessa. Det är bara massa skit som man behöver få ut ur systemet. Tyvärr kommer allt tillbaka dagen efter. Men sånt är livet antar jag. den här jävla acceptansen överallt. Acceptera detta och acceptera detta. Nej! Jag tänker fan inte acceptera detta! Att det är slut mellan mig och Emil? Fan heller! Min kärlek till honom är oändlig och jag vet att han älskar mig också. Och om han inte hann övervinna sina funderingar över sommaren? ja....då släpper jag taget. Tänker inte kämpa längre. Om han fortfarande tänker på mig efter han levt ut så får han kämpa för att få mig tillbaka. Men varför kämpa så hårt för något när man kan hitta en annan. Innerst inne vill jag att han ska kämpa för mig, om det är så att sommaren inte räcker till. Men är vår kärlek så stark? Är hans kärlek till mig så stark? Kommer jag ens behöva tänka dessa banor efter sommaren? Och hur kan vår kärlek vara så jävla stark när han valt att dumpa den för att leva som singel. Är så arg så jag kokar. Men jag vet att det skulle gå över om han är i min famn igen. Frågan är bara när. Jag har rätt att ifrågasätta vår kärlek då han valt bort. Men jag tror ändå på den och någonstans inombords tror jag väl han gör det också. Bara svårt att få fram den ibland. Kvällen är alltid värst. för det var då vi spenderade vår tid tillsammans. Har fortfarande inte öppnat min frys. Vill inte se de frysta grönsakerna du köpte åt oss. Dagen innan vi gick skilda vägar. Inga varningsklockor. Ingenting. Pang sa det bara. PANG! En smäll rakt på käften och ett slag i magen. Efter du gick låg jag och skrek på golvet. Det gjorde så ont. Två och en halv vecka har gått och den smärtan är över. Nu är endast oron och ängslan där. Oron att du inte är redo att hitta tillbaka. tillbaka till mitt hjärta. ...Så mycket blandade känslor. Tror jag behöver sova. För att vakna upp framför en vägg och inte dina vackra ögon. Dina ögon var inte så fulla av liv som innan. Låt ögonen vara glada när vi möts igen. Håll om mig. Och släpp inte taget. Jag älskar dig Emil <3

Säg att du blir min igen

Idag tog jag min första Gardasil-spruta. Ett litet stick så var det klart. Vilken lättnad. Då är det bara att vänta i två månader på nästa. Sprutor är ju för läskiga. tog på mig handkräm när jag satt där och väntade på att mitt namn skulle ropas upp. Tänkte inte på att handsvett är något jag får när en spruta ska tas. Så det blev att inte skaka läkarens hand haha. När jag sedan kom hem så tog jag av mig till bara t-shirt. Insåg att jag snabbt fick byta tröja då det såg ut som jag hade sprungit ett maratonlopp. tänk vad mycket svett tanken på liten spruta kan orsaka. Sitter här och skriver om lite i kandidatarbetet. Diskussion har jag inte börjar på och jag är liiite stressad. Men det får bli att arbetet följer med till Göteborg under helgen. Ingen vila. Regnar gör det här och tack gode gud för det. Denna pollen har hållit på att ta kål på en. En tablett tar man nu om dagen och förhoppningsvis ger det sig med tiden. Nu kan ajg ju inte säga om det är pillret eller regent som lugnat min rinniga näsa :) Förutom att jag åt på texas longhorn under helgen så har jag inte ätit riktigt mat på två veckors tid. Och inatt när jag skulle sova kunde jag inte sluta tänka på ris och en god sås. Tror det snart får bli dags att ta fram grytorna, men min mage är ännu inte sugen på något. Men snart så. Tänker fortfarande på honom. På oss. Och det värker inom mig när jag tänker så. För det finns inget oss längre (vilket får det att värka ännu mer). Celine Dions vackra röst kommer ut från högtalarna och jag vill gråta, men samtidigt ger hennes låtar mig styrka att fortsätta. "I can never give you up. You're the one I am dreaming of. I can't live without you're love tonight...". Säg att du blir min efter sommaren <3 Hugs and Kisses Emsan