Jag ger dig min sommar

Igår var en dag full med alla slags känslor. Tårar fanns inte under dagen. Självklart kom de två timmar innan man skulle jobba. Men de försvann tur nog innan jag vandrade ner. Igår jobbade jag från 24 till 04. det flöt på bra i början, men sedan kom han. En kopia av Emil fast brunhårig. Jag bara gapade. Vad fan ska detta betyda? Vad är det för ett jävla skit någon där uppe håller på med? Jag blev svag i benen, varm, en aning kåt, och helt helt chockad. Fy fan. Och inte nog med det. Tio över tre kom nästa chock. Jag blev snurrig, skakig och jag hörde bara hur mitt hjärta pumpade asfort. Under 50 minuter fick jag genomgå detta. Kunde ju inte sluta jobba när jag bara hade mindre än en timme kvar. Plus att kön sträckte sig till ytterdörrarna. När klockan blev tio över fyra kom jag ut från jobbet och hela jag darrade och tårarna bara rann. Jag insåg då att min kropp gav mig ett tecken på att jag inte kan vänta på honom för alltid. Det skulle knäcka mig. Så istället för att gå hem tog jag en promenad och skrev ett långt sms till honom. Kort men gott kan man säga att jag skrev: "Jag ger dig min sommar. Mer klarar inte mitt hjärta av". Efter det drog jag hem och halvsov tre timmar. Ska snart jobba och jag har försökt sova ett tag nu men det har inte gått. Jag skakar, svettas och har kramp i magen. Jag gick därför upp för att laga mat innan jobbet då jag insåg att jag inte ätit ngt idag....börjar fundera på nu om jag åt igår... Fan. För er som läser detta så var inte oroliga. Jag kommer bli bra igen. Men för mig är det viktigt att skriva ner allt så jag kan kolla tillbaka och se hur jag tänkte då och hur man skulle kunnat göra annorlunda om nästa tillfälle dyker upp. Nu måste jag steka min jädra kasslerbit. Vill ju att min träning ska ge resultat. Brevet jag pratade om är rivet då smset sa allt som behövde sägas. Nu ska jag låta honom vara ifred. Jag behöver ta hand om mig själv nu om jag ska orka kämpa. Så därför återgår jag nu till min kasslerbit. Hugs and Kisses Emsan

Allt bara brast

Gårdagen började med styrka men slutade i kaos och förtvivlan. Gör jag fel? Tänker jag fel? Är JAG felet i allt? Under dagen började jag skriva ett brev. Ett brev som skulle ge både mig och han en styrka. Energi. Hopp. Mådde mycket bättre efter det var skrivet. Men sedan insåg jag att det var för tidigt att skicka något. Att göra honom påmind. Räcker med att jag råkar skriva något deppigt på facebook (dock ej i den meningen). Men där kan han välja att inte se. Så det ligger nu och vilar ett tag tills tiden känns rätt. Och nu är inte rätta stunden. Han måste få glömma "oss" för att kunna vandra sin väg. Och kanske, förhoppningsvis, sammanflätas våra vägar igen.

Efter brevet var skrivet var det dags att jobba. Segt var det i början och inga leenden kunde jag ge. Men jag fick mycket beröm för mitt arbete av vice-chefen så jag är nöjd. Sedan kom paret in. Kände igen dem från skolan. Förut så tyckte jag att de var så på varandra och tyckte det såg så klängigt ut. Men igår ville jag så byta plats. Självklart satte de sig framför min kassa och självklart kunde jag inte sluta kolla på dem. Tänkte väl inte på hur jag reagerade, men sedan när jag strax därefter skulle sluta och gick ner för att byta om så såg jag mig i spegeln. Ögonen var rosa och alldeles glansiga. Fan, kan inte ens jobba utan att tänka på vad vi hade och vad vi nu inte har. När jag kom hem sedan så brast allt. Jag behövde fly från hemmet. Ville bara springa. Springa ifrån allt. Ta en evigt lång promenad och skrika. Fick till slut tag på några vänner som jag vandrade upp till. Jag ville få svar. Svar på att jag inte var tokig som valde denna väg. Att jag inte väntar på något som är så långt ifrån vad som kan ske i det verkliga livet och inte bara i en dröm. För i drömmarna sker det. Ständigt. Så efter att ha gått under jobbet så traskar jag upp till skolan för att möta upp dem. Och jag kan med säkerhet säga att jag aldrig gråtit så mycket framför vänner förut. Gillar inte att visa mina svaga sidor framför vänner. Tror vi promenerade i över en timma innan jag vandrade hemåt. Jag tackar er så mycket för hjälpen. För att ni lyssnade och gav mig kryckor för stunden. Stödet jag fick igår gjorde saker klarare. Mina tankar och funderingar finns kvar självklart. Men det är inte riktigt lika rörigt. Jag finns fortfarande kvar, men det finns ju också en gräns på hur mycket man själv klarar av läget. Men solen har börjat träda fram, fler fester och grillningar kommer med det dyka upp och snart är ju sommaren här. Så på så sätt är väl detta den perfekta tiden att ha lite egen tid. Och förhoppningsvis kommer möjligheten om en "andra" första dejt att komma snabbare. Endast en tanke. Idag har jag städat och ska nu plugga lite innan jobbet kallar. Har sjukt ont i ryggen efter all vandring igår. Gick förbi ett gäng äldre festare och de sa "Åh, titta här går pensionären". Vet inte hur jag gick men jag antar att det mås te sett sjukt ut. Hugs and Kisses Emsan

Vem vet

Jag börjar jobba om två timmar och jag kan inte sluta tänka på allt som hänt. Jag är ledsen, sårad och framför allt arg. Hur fan kunde han göra så här mot mig? Mot oss? Om vår kärlek nu är så stor, varför kunde den inte klara av detta? Varför kunde den inte slå sönder hindret? Är jag dum i huvudet för att jag vill ha honom tillbaka? Är jag dum i huvudet för att jag vill vänta på honom? Är jag dum i huvudet som låter honom ha behandlat mig så här? Är jag dum i huvudet som låter honom ha behandlat OSS så här? Är jag dum huvudet som tror att det någonsin kommer bli han och jag igen? Allt var så bra, trodde jag. Och så bara PANG! Flera hårda slag i magen (inte bokstavligt) och ett brustet hjärta. Detta kanske tar flera år, vem vet. Och då vet jag att hoppet är kört. Först tänkte jag mig väl att det kanske skulle gå över efter sommaren, men nu är jag inte säker. Känns som att jag är så naiv och dum. Var är styrkan som fanns igår? Den bara helt försvann. Känner mig så ensam. Och så dum. Jag gråter nog mest för att jag vet inte om jag kan vänta den tiden som behövs. Tror inte mitt hjärta klarar av det. Åh, titta hur tokigt detta är! Det har inte ens gått en vecka. Självklart är jag kluven och självklart gråter jag helt utan förvarning. Det är också en självklarhet att jag är rädd. Kanske inte så rädd för att missta honom för egentligen är det ju så att om han tror på oss så får han ju också kämpa. Jag hoppas verkligen han börjar ta striden redan nu och inte sitter och glor på sina datorskärmar. Mer för oss tänker jag. Jag älskar dig, Emil men jag kan inte kämpa ensam för oss. Jag vet att du "går ut i krig" för din egen skull, men jag hoppas ju också att du gör det för vår skull. Eller? Annars är det ingen idé för mig att vänta på dig. Fram till den dagen vi sagt vad vi ska göra med allt, så kommer du vara min Emil. Och om du ngn gng är orolig över att jag valt att gå en annan väg, så ge ett tecken av ngt slag. Det är också en bekräftelse för mig att fortsätta kämpa. Kärlek Emsan

Livet börjar komma tillbaka

Skulle leta artiklar i skolans bibliotek. Var hela tiden på spänn ifall jag skulle se Emil eller hans kompisar. Skulle inte klara av att föra en dialog eller att se Emil just nu. Bara en tankebild får tårarna att flöda. Idag skulle vi spelat "Amnesia" för att få mig att klara av nattpasset på lördag. Men finns längre inte på schemat. Istället kommer jag jobba några timmar för att sedan komma hem och träna lite innan jag hoppas in i en dusch och är redo att bryta ihop i sängen. Wow, vad mina dagar är fascinerande...not. Fick min första lön idag från Burger King där jag nu jobbat sen 29 februari. Ha räknat ut en summa men oj vad jag ha de fel. Fick mycket mer! Antagligen så drar de inte all skatt eller så har de lagt in fler dagar i min räkning. Ska ta en titt på lönespecifikationen sedan när jag drar dit. Önskar dock jag kunde firat det med Emil. Det är han som varit källan till många av mina senare beslut. Hade jag inte haft honom så hade jag antagligen inte skaffat jobb då min anledning skulle varit att "det tar för mkt tid från skolan". Jag kan se hur Lisen och Pernilla småler nu. Och kanske hade jag börjat röka om han inte hade varit där och stärkt mig ännu mer. Men vem vet. Det enda jag vet nu är att knuten i magen börjar sakta att lösas upp, min hungerkänsla börjar komma tillbaka och jag kan sitta och fokusera mig på annat nu. Dock har jag lite ont i nacken för jag "råkade" sova med fel kudde. Den hade en påminnande doft som det var flera dagar sedan jag kände av. jag vet ingenting. Jag vet inte hur han mår (hoppas han mår förjävligt). Om han tänker på mig (tror det). Om han börjat ta tag i sina demoner (antagligen för tidigt). Dagarna går riktigt långsamt. Och jag bara längtar tills jag kan vända blad i min kalender så jag slipper se datumet då allt rasade samman. Och förhoppningsvis kommer jag närmare ett datum som, med hoppet jag går efter, ska stå för vår "andra" första dejt. Jag saknar dig, Emil. Hugs and Kisses Emsan

Hungern är på väg tillbaka!

Så glad blev jag när Dani ringde igår och frågade om jag ville jobba lite. Ännu gladare blev jag idag när jag fick ännu fler tider. Han hade totalt glömt att han ringde mig igår så han försökte också ge mig mina tider jag fick igår :o Hoppas han nu skrivit i mitt namn så jag inte kommer och någon har tagit min tid. Många tårar har fällts idag, men jag känner mig starkare. Jag ska ta och skriva ut ett par rader och förstora texten som ska ge mig styrka för dagen och sätta upp den där jag inte kan missa den. Ska bara komma på vad för ord som är stärkande och som inte får en att falla ihop i tårar. Jag får definitivt inte använda hans namn. Borde kanske inte ens nämna situationen. Kanske borde skriva "Gå du ut och kriga så väntar jag med att koka upp maten tills du kommer hem". Fast det låter som att jag är fånge i mitt eget hem. Och det ska jag ju inte vara. På måndag ska jag ta och grilla med Pernilla och några fler på trädgårdsföreningen. Kan bli trevligt. Ska dock inte dricka för mkt för jag vet tror inte det är rätt tid för mig då jag har för mycket i tankarna. Saknar honom. Saknar honom som fåglarna skulle sakna sina vingar och som blommorna skulle sakna solen. Men förhoppningsvis kommer detta sluta bra. Det är den enda riktning jag kan gå just nu för att inte bryta ihop. Och jag måste vara stark. Jag måste. Något positivt idag är att jag nästan fått tillbaka min hungerkänsla (!). Jag tvingade i mig två russinmackor i morse med te och nu fixar jag kassler och potatisgratäng. kan kanske inte äta hela måltiden men det är ju bara att spara och värma upp imorgon. Hoppas ni alla mår bra. Kram på er! Hugs and Kisses Emsan Ps. Kaede har sovit HELA dagen. Det blir en lång promenad med henne ikväll. Och det regnar....typiskt.

Slå dig fri!

Jag ångrar mig. Låt bekymmerna dina försvinna. Slå dig fri från de för mig demoniska tankarna. Och sen kan du komma tillbaka. Tillbaka till mig. Till oss. För andra och sista gången.

Vet att detta inte är smärtfritt för dig, men jag kan bara skriva för mig. Vet inte ens om du läser detta. Och kanske är det bra att du inte gör det. Annars kommer kanske du aldrig slå dig fri och jag kommer inte få se dina ögon mer. Eller känna dina mjuka läppar mot mina. Tänker mig att du är ute i krig. Ett krig mot dina egna demoner. Och du kan endast komma hem när demonerna är övervunna. Men kommer du inte hem så vet jag att demonerna har tagit dig och du är ur mitt grepp. Men min kärlek till dig är så stor och så varm att detta inte är acceptabelt för mig. Snart kommer min styrka tillbaka. Då kommer jag kunna hantera vardagen utan tårar och jag kan samla mig för att kämpa för dig. Men nu måste jag få sörja dig. För kriget har precis börjat och vem vet när jag får se dig igen. Som några kanske sett har jag endast skrivit "när" och inte "om" vi kommer ses. Men detta är mina tankar och jag kämpar inte för ett "om". Jag kämpar för ett "när" och det ska jag se till ske. Många av mina vänner säger att det är han som ska komma krypande tillbaka och försöka vinna mitt hjärta igen. Och jag håller med och det hoppas jag du vet. Jag sitter inte bara här med en öppen famn. Jag stöttar dig i din strid, men du har sårat mig och tro inte att du är ur krigszonen när du kommer tillbaka. Jag kämpar nu för dig, för oss. Men om du fortfarande har mig i dina tankar efter din resa och vill försöka igen, så får du kämpa. Låt inte din plats i mitt hjärta stå tomt för länge. Men jag lovar dig, av hela mitt hjärta, att jag ska ha det sparat till dig så länge som hoppet finns kvar. Och med detta avslutar jag detta inlägg. Känner mig starkare efter skrivit detta. De som bara drömmer om något får ju självklart inte vad de vill. Man måste också kämpa för det. Det är som livet. Man kan inte bara luta sig tillbaka och tro att livet sköter sig. Du är ditt eget roder. Så sätt kurs och styr för i helvete! Ojojoj....aggressionerna kommer nu märker jag haha. Dags att ta mitt träningspass nu tror jag. Sen måste jag komma igång med plugget. Hugs and Kisses Emsan

Aj

Fan vad det gör ont. Sakna dig så. Kom tillbaka...