Hungern är på väg tillbaka!

Så glad blev jag när Dani ringde igår och frågade om jag ville jobba lite. Ännu gladare blev jag idag när jag fick ännu fler tider. Han hade totalt glömt att han ringde mig igår så han försökte också ge mig mina tider jag fick igår :o Hoppas han nu skrivit i mitt namn så jag inte kommer och någon har tagit min tid. Många tårar har fällts idag, men jag känner mig starkare. Jag ska ta och skriva ut ett par rader och förstora texten som ska ge mig styrka för dagen och sätta upp den där jag inte kan missa den. Ska bara komma på vad för ord som är stärkande och som inte får en att falla ihop i tårar. Jag får definitivt inte använda hans namn. Borde kanske inte ens nämna situationen. Kanske borde skriva "Gå du ut och kriga så väntar jag med att koka upp maten tills du kommer hem". Fast det låter som att jag är fånge i mitt eget hem. Och det ska jag ju inte vara. På måndag ska jag ta och grilla med Pernilla och några fler på trädgårdsföreningen. Kan bli trevligt. Ska dock inte dricka för mkt för jag vet tror inte det är rätt tid för mig då jag har för mycket i tankarna. Saknar honom. Saknar honom som fåglarna skulle sakna sina vingar och som blommorna skulle sakna solen. Men förhoppningsvis kommer detta sluta bra. Det är den enda riktning jag kan gå just nu för att inte bryta ihop. Och jag måste vara stark. Jag måste. Något positivt idag är att jag nästan fått tillbaka min hungerkänsla (!). Jag tvingade i mig två russinmackor i morse med te och nu fixar jag kassler och potatisgratäng. kan kanske inte äta hela måltiden men det är ju bara att spara och värma upp imorgon. Hoppas ni alla mår bra. Kram på er! Hugs and Kisses Emsan Ps. Kaede har sovit HELA dagen. Det blir en lång promenad med henne ikväll. Och det regnar....typiskt.

Slå dig fri!

Jag ångrar mig. Låt bekymmerna dina försvinna. Slå dig fri från de för mig demoniska tankarna. Och sen kan du komma tillbaka. Tillbaka till mig. Till oss. För andra och sista gången.

Vet att detta inte är smärtfritt för dig, men jag kan bara skriva för mig. Vet inte ens om du läser detta. Och kanske är det bra att du inte gör det. Annars kommer kanske du aldrig slå dig fri och jag kommer inte få se dina ögon mer. Eller känna dina mjuka läppar mot mina. Tänker mig att du är ute i krig. Ett krig mot dina egna demoner. Och du kan endast komma hem när demonerna är övervunna. Men kommer du inte hem så vet jag att demonerna har tagit dig och du är ur mitt grepp. Men min kärlek till dig är så stor och så varm att detta inte är acceptabelt för mig. Snart kommer min styrka tillbaka. Då kommer jag kunna hantera vardagen utan tårar och jag kan samla mig för att kämpa för dig. Men nu måste jag få sörja dig. För kriget har precis börjat och vem vet när jag får se dig igen. Som några kanske sett har jag endast skrivit "när" och inte "om" vi kommer ses. Men detta är mina tankar och jag kämpar inte för ett "om". Jag kämpar för ett "när" och det ska jag se till ske. Många av mina vänner säger att det är han som ska komma krypande tillbaka och försöka vinna mitt hjärta igen. Och jag håller med och det hoppas jag du vet. Jag sitter inte bara här med en öppen famn. Jag stöttar dig i din strid, men du har sårat mig och tro inte att du är ur krigszonen när du kommer tillbaka. Jag kämpar nu för dig, för oss. Men om du fortfarande har mig i dina tankar efter din resa och vill försöka igen, så får du kämpa. Låt inte din plats i mitt hjärta stå tomt för länge. Men jag lovar dig, av hela mitt hjärta, att jag ska ha det sparat till dig så länge som hoppet finns kvar. Och med detta avslutar jag detta inlägg. Känner mig starkare efter skrivit detta. De som bara drömmer om något får ju självklart inte vad de vill. Man måste också kämpa för det. Det är som livet. Man kan inte bara luta sig tillbaka och tro att livet sköter sig. Du är ditt eget roder. Så sätt kurs och styr för i helvete! Ojojoj....aggressionerna kommer nu märker jag haha. Dags att ta mitt träningspass nu tror jag. Sen måste jag komma igång med plugget. Hugs and Kisses Emsan

Aj

Fan vad det gör ont. Sakna dig så. Kom tillbaka...

Är jag en idiot som tror på oss?

Vänner har ringt, messat och mejlat mig och frågar hur jag har det då de tycker mina inlägg på facebook låtit deppiga. Kollade igenom mina inlägg och kan nu hålla med dem. Det var ju inte så tänkt. Men tack kära vänner för ert stöd. Ni är guld värda. Igår kväll cyklade jag upp till Pernilla så hon kunde göda mig lite då jag inte lyckats äta mer än en halv middag under de senaste dagarna. Tror inte det gör någon skillnad hur mycket te man dricker hehe. Chili con carne med hembakat bröd. Mums. Tack vännen <3 ...Vet inte vad jag ska skriva mer för det blir antagligen att jag skriver ner känslor jag redan förklarat och det är ju onödigt. Mitt hopp finns kvar och det är det som får mig att gå upp om mornarna. Kaede försöker trösta mig men just nu är det lite svårt. Är så rädd att det vi kämpat för kommer rinna ut i sanden. Känns som att jag är helt dum huvudet som hoppas på något som en återförening för jag har då inte sett att det lyckats för någon. Kanske är detta bara en drömtanke, precis som att man gärna vill en en diamant på fingret. Mitt hjärta brister. Varför skulle detta ske? Dumma tankar kommer in i mitt huvud nu och det är dags att ta bort dem. Jag ska tvinga mig själv att få i mig russinbröd för att sedan göra mig redo för lite träning för att slå bort tankarna. Vi, jag och Emil, ska övervinna detta. Vi kommer vid en mer mogen tid gå på vår "andra" första dejt och våra ögon, våra famnar kommer och våra läppar kommer inte kunna slita sig från varandra. Detta är mitt hopp. Ta det inte ifrån mig. Det är det enda jag lever för för tillfället. Glöm inte bort mig. Glöm inte bort oss. Om kärleken mellan oss är stark nog kommer vi att finna varandra igen. Hugs and Kisses Emsan

Styrkan i hoppet

Inatt kunde jag inte sova. Plågan i magen gjorde så ont och mina ögon sved konstant. Tankarna vandrade och helt plötsligt visste man inte vad vi hade sagt till varandra. Inatt fick jag dock en skriftlig bekräftelse, vilket gjorde mig lugn och varm inombords. Strax därefter kunde jag somna, dock kom magplågan tillbaka när jag stod vid kassan på Indiska och skulle köpa nytt porslin. Att byta ut mitt gamla porslin som man ätit och druckit med tog hårdare än väntat. Jag vet, detta låter konstigt och jag är själv förvånad. Men frukosten är kastad (dock ej teerna) och nu har jag nya tallrikar, muggar och ett rött te med smak av citrongräs. Råkade också gå förbi en 50 % rabatt på SAMTLIGA varor i Bik Bok så jag kom också hem med sex-sju linnen och tröjor :) Har lyckats hålla undan tårarna idag, men det har varit svårt när hans ansikte dyker upp i tankarna. Och det finns så mycket som påminner om honom. Idag var jag tvungen att torka av mig efter duschen med den blåa handduken. När jag tog en kopp te till frukost så kom det ett slag i magen när jag tog fram koppen och det var då jag bestämde mig för att slänga kopparna (det var ändå dags). Saknaden kom också när jag hade dragit mitt kort i kassan för då fanns ingen återvändo. Men de nya kopparna är fina och känns bra :) Men även om min saknad över Emil är enorm och att jag verkligen hoppas att en återförening längre fram skulle kunna ske, så har jag märkt att jag har så många vänner som finns där för mig. Så även om ensamheten kryper fram under kvällen så vet jag att jag har stöd från alla håll. Och min familj är helt underbar också. Nästa helg kommer de upp och jag ska få sova med dem på hotell. Behöver komma bort från hemmet och alla minnen och för en gångs skull inte behöva göra frukosten som jag tidigare nämnt gör mig känslosam. Nu måste jag återvända till vardagen och fortsätta på mitt kandidatarbete. Vet ännu inte om jag ska tillbaka och göra ett till test hos hönorna (fingers crossed att jag slipper) men vi får se.

Hugs and Kisses Emsan Ps. Glöm mig inte. Men tänk inte på mig för mycket ;)

Som om tiden inte kunde gå långsammare

Just när man inte trodde det kunde bli värre så kom bomben. Jag har inget skolarbete att göra på en hel vecka (!!!). Det är just perfekt när man verkligen inte vill tänka på annat som ligger i luften, som ett brustet hjärta. Får väl ta och göra så mycket jag bara kan. Ska också ta och börja träna på min cross-trainer. Det får en att ta ut sina aggressioner riktigt ordentligt. Ena stunden sitter man och är fokuserad på något, och i andra så ligger man på golvet och skriker av smärta. Jag känner mig så ensam. Det hade nog inte gjort lika ont om vi hade haft ett dåligt förhållande. Men man tror väl att alla andra situationer hade varit bättre än den man varit i. Åh, vad mycket skit man skriver. Men det positiva är att det är så mycket skönare att få ut det. Vill inte säga att jag mår bra, för jag är inte långt ifrån att spy upp min halva middag, men jag mår bättre.

Ms. Not the RIGHT time

Jag söker min blick efter en grön jacka. En grön jacka som vandrar mot mig med en vädjan om att ta honom tillbaka. Men ingen grön jacka är i sikte. Och jag känner att jag gråtit för flera veckor på ett dygn. Känns som han redan glömt bort mig... Var är min Emil? Var är mitt allt? Var är han som fick mig att tycka om frukostar, som jag nu slängt för det gör för ont att se allt? Känns som man blivit slagen flera gånger hårt i magen och huvudet sprängs och ögonen svider av alla fällda tårar. Jag saknar honom så otroligt. Saknar hans leende och hans trygga, varma famn. Saknar hans lek med Kaede och hans kärleksfulla ögon. Saknar våra pratstunder, hans goa dialekt och hans lugn. Känns som mitt hjärta har slitits från min kropp och blivit stampad på. Vart tog du vägen? Jag vill så ha dig här. Jag älskar dig ju. Ska inte kärleken övervinna allt? Du har kommit hem till dig nu där jag inte haft så många saker. Kom dit och hämtade min kam....det var allt. Du hade massa saker hos mig...och nu är allt borta och allt är så tomt. Och jag måste komma tillbaka hit varje dag. Sova i en säng som vi delat i nästan ett helt år. Knuten i magen blir hårdare och tårarna tränger mer och mer fram. Kan inte tro att detta har hänt. Känns som en dröm. Vad fan hände? Från att packa ner mat i Hemköp-kassarna och äta goda middagar med varandra till att packa ner dina saker i din ryggsäck och sitta hemma ensam med frysta grönsaker i frysen. Jag vill ha min Emil tillbaka. Och jag skriker av smärta vid tanken av att jag inte kan föra mina fingrar genom hans hår eller smeka hans kinder eller kyssa hans underbara läppar. ...Men jag vet att han fortfarande älskar mig och att han inte velat göra detta om detta kunde hindras. Men det får mig ändå att känna mig lurad och övergiven. Var är rättvisan? Det finns par som trycker ner sin partner och borde gå isär men som fortfarande har varandra. Jag och Emil var ett par som verkligen "klickade", enligt mig. Varför ska vi inte få vara tillsammans? Känns som att någon från ovan pissar på en och hånskrattar åt en. Varför kan inte jag få vara lycklig? Tårarna faller och magen viker sig när jag ställer mig frågan om jag någonsin får se honom igen? Varför släppa taget om någon man älskar om man vet att känslorna är ömsesidiga? Jag vet, och jag förstår. Jag stöttar honom fullständigt även om det plågar mig att hålla med. Och jag har valt att gå en farlig och otrygg väg framåt. För jag kan inte ge upp honom. Jag tänker inte ge upp honom! Och det lilla hopp som kan finnas längre fram är att han vill detsamma som jag. Rädslan är dock att han kanske kommer med tiden som går glömma bort mig och det vi hade och sedan ge mig det besked jag varit rädd för och jag hamnar framme vid en återvändsgränd. jag är livrädd. Jag kommer fortsätta leta efter en grön jacka när jag vandr

ar längs vägen och någon gång längre fram hoppas jag att jag får höra de tre ljuva orden igen från dina läppar till mig igen. För jag älskar dig och jag vill inte förlora dig över detta. Jag väntar på dig <3 Älskar dig, min badboy